Författare: Joakim

I morse lade jag ut all utrustning i en fyrkant på golvet hemma i Malmö. Det såg både ordnat och rörigt ut på samma gång. Framför allt tänkte jag: hur ska allt det här få plats i ryggsäcken? Och hur mycket kommer det egentligen att väga?

Planen var att komma iväg klockan sju. Det gjorde jag inte. Klockan hann bli nio innan jag till slut stod redo att ge mig av. Morgonen blev lite rörig, mest för att jag inte hade packat färdigt och hela tiden behövde dubbelkolla mina listor. Ryggsäcken jag hade tänkt använda visade sig dessutom vara mindre än jag hade kommit ihåg. Jag trodde att den var 29 liter, men insåg att den bara är 24. Det gjorde packningen till ett pussel.

Men till slut löste det sig. En extra tunn ryggsäck som jag fick när jag sprang  Broloppet förra året, som fick sitta på magen med färdkosten. Och när jag väl gav mig iväg kändes det faktiskt ganska skönt. Befriande, till och med.

Dagens mål var Smygehuk. Inte för att det är den snabbaste eller mest logiska platsen att springa till, utan för att det ligger på ett bra avstånd från Malmö. Ungefär den typ av distanser jag vill kunna springa på mitt stora äventyr i juli. Det var också en testdag: utrustningen skulle testas, kroppen skulle testas och jag skulle få känna hur det är att springa långt med packning. Dessutom har Smygehuk funnits på min bucketlist, helt enkelt för att det är Sveriges sydligaste udde.

I början hade jag svårt att släppa vardagslivet. Tankarna hängde med mig ut ur Malmö, som om de också hade smugit sig ner i packningen. Men efter ett tag började de släppa. Kanske hjälpte det att jag sprang fel.

Jag skulle ha tagit av på en väg, men missade den. Först blev jag lätt irriterad, men jag tittade på kartan och insåg att jag kunde fortsätta rakt fram. Det skulle bli ungefär samma distans. Och egentligen: äventyr ska inte gå raka vägen.

Vädret var typisk svensk sommar. Kallt, blåsigt och med regnskurar. Temperaturen låg någonstans runt 13–15 grader. När jag närmade mig Trelleborg regnade det ganska rejält. Samtidigt var landskapet fantastiskt. Skåne visade upp sina stora vidder, sina gröna rapsfält och sina vackra alléer med pilträd. Det är något särskilt med att springa genom det landskapet.

Kroppen kändes förvånansvärt bra. I början kunde jag hålla drygt sexminuterstempo trots att jag hade en ryggsäck på ungefär tio kilo. Det kändes ovanligt lätt. Ryggsäcken var faktiskt lättare att bära än jag hade trott, så länge den satt bra och allt höll sig stilla. Det största problemet var inte vikten, utan säcken på magen som skumpade. Jag fick tillslut fädta den i bak på den andra ryggsäcken. Det är en Jag kommer få en ny ryggsäck från Craft som är 35 liter, och de där extra tio-elva literna kommer göra stor skillnad.

Vid ett tillfälle började det nypa till lite vid knäna och tänkte: vad fan är detta? Men det släppte igen. Det är alltid lite så när man springer långt. Kroppen säger till ibland, och man får lyssna utan att få panik.

I Trelleborg sprang jag till Trelleborgen och upptäckte att där också låg ett vikingamuseum. Det var öppet, så jag gick in. Det visade sig bli en väldigt välkommen paus. Medan jag var där inne började det ösregna, så jag stannade kvar ett tag. Jag gick runt, vilade, lät kläderna torka lite, åt en glass och passade på att smörja in fötterna med mer vaselin.

Jag blev kvar där i ungefär två timmar. Det var inte frustrerande. Tvärtom var det ganska skönt att bara få sitta ner och vara bortkopplad från vardagen en stund.

Efter museet sprang jag vidare till en pizzeria, eftersom jag kände att jag inte hade fått i mig tillräckligt med mat under dagen. Jag hade inte gjort de där stoppen som jag hade tänkt, där jag skulle laga mat längs vägen, så kroppen behövde energi. Det blev en pizza bussola. Den var helt okej, och kroppen accepterade den väldigt väl. Det kändes inte alls som att maten låg i vägen när jag sprang vidare.

Jag lämnade Trelleborg först runt fyratiden. Då började sista etappen mot Smygehuk. Jag var naturligtvis lite tröttare än tidigare på dagen, så det gick långsammare, men vädret blev bättre och det gjorde mycket.

Av någon okänd anledning fungerade inte mobilnätet i Trelleborg. Det hade fungerat inne på vikingamuseet för mig, men tjejerna i kassan frågade om jag hade täckning. Men inte när jag satte mig på pizzerian. Jag kunde inte ta ut riktningen på kartan eller använda mobilen som jag brukar. Så jag fick göra det helt analogt: följa skyltarna.

Det var faktiskt ganska trevligt. Jag följde Sydkustleden och Sverigeleden mot Smygehuk. Samtidigt märker man hur van man är vid tekniken. När det blir långt mellan skyltarna börjar man undra om man fortfarande är rätt. Men det fungerade bra. Jag hade koll på riktningen, visste var kusten låg och kände mig ändå trygg.

När jag närmade mig Smygehuk såg jag fyren. Det var en väldigt fin känsla. Den ligger precis innan Smygehuk och blev ett tydligt tecken på att jag nästan var framme. Dagens mål var nära. Dagens mål skulle faktiskt bli uppnått.

När jag kom fram sprang jag ner till hamnen och ut på den södra piren, längst ut där Sveriges absolut sydligaste punkt tydligen ligger. Där stannade jag. Jag stängde av inspelningen av passet och tog några bilder.

Dagens inspelade distans blev 47,5 kilometer. Det får man väl ändå se som ganska okej. Det är trots allt en ultra.

Jag var framme strax innan sex, och Smygehukskiosken var fortfarande öppen. Jag köpte en glass, och jag tror att de stängde nästan precis efter mig. Det kändes som en bra avslutning.

Det märkliga var att jag inte kände mig särskilt trött. Jag hade fortfarande ork i benen och gick omkring i hamnen och området, mest för att jag var nyfiken på hur det såg ut. Sedan hittade jag en tältplats lite avsides och slog upp tältet där.

Nu sitter jag här och lagar mat. Äventyrsspecialaren: röda linser, makaroner, en buljongtärning och vatten. Enkel att bära, enkel att laga och bra med både kolhydrater och protein. Bränslet tog slut under matlagningen, men jag tror att maten blir klar på eftervärmen ändå.

Det viktigaste med den här dagen är nog inte distansen, även om 47,5 kilometer med ryggsäck absolut är något att ta med sig. Det viktigaste är känslan av att äventyret inte längre bara är en idé på papper. Det är inte längre något jag bara planerar, funderar på eller pratar om.

Det är verklighet nu.

Idag sprang jag från Malmö till Smygehuk. Jag testade kroppen, utrustningen, packningen och huvudet. Allt var inte perfekt. Ryggsäcken var för liten, starten blev senare än planerat, jag sprang fel, mobilnätet försvann och regnet vräkte ner i Trelleborg.

Men det fungerade.

Och kanske är det just det som är poängen med en sådan här första dag. Inte att allt ska gå raka vägen. Utan att man tar sig fram ändå.

Jag heter Joakim Kungsman, aka Little Man Big Planet, och nu om några få veckor ger jag mig ut på mitt första stora löparäventyr.

Sommaren 2026 ska jag springa dryga 70 mil från Göteborg till Stockholm längs Göta kanal. Planen är att starta i Göteborg den 13 juli och komma fram till Stockholm den 30 juli. Det innebär ungefär ett maraton om dagen i 18 dagar.

Jag gör det ensam. Ingen följebil. Ingen löparvagn. Allt jag behöver ska jag bära med mig på ryggen: tält, sovsäck, kök, kläder och den utrustning som krävs för att klara dagarna längs vägen.

Men det här äventyret handlar inte bara om löpning.

Jag springer för att jag stödjer Hjärnfonden.

Hjärnforskning är något som berör oss alla. De flesta av oss har någon i vår närhet som har drabbats av en hjärnsjukdom, hjärnskada eller psykisk ohälsa. För mig är det personligt på många sätt.

Min pappa drabbades av hjärntumörer innan han gick bort för ett par år sedan. Min farfar levde med Alzheimers sjukdom i många år. Min systers man dog hastigt till följd av en kraftig hjärnblödning och lämnade henne och deras 14-åriga son efter sig. En granne till mig levde med sviterna av en hjärntumör i 11 år, en tumör som inte ville ge sig trots stora operationer och många cellgiftsbehandlingar. Min mammas morbror, som var en aktiv idrottare och åkte Vasaloppet flera gånger, drabbades av Parkinsons sjukdom och dog långsamt bort.

Trots all teknisk utveckling och enorm vetenskaplig kunskap vet vi fortfarande väldigt lite om våra egna hjärnor och hur de fungerar. Trots att allt vi är och upplever, upplevs i våra egna hjärnor.

Därför handlar det här äventyret inte bara om löpning. Det handlar om hjärnan, kroppen, våra upplevelser, livet, sorgen, glädjen, drömmarna och vad vi människor faktiskt klarar av när vi vågar ta ett steg i taget.

Just nu sitter jag mitt i planeringen av allt det praktiska. Rutten. Etapperna. Var jag kan proviantera, handla mat och fylla på vatten. Var jag kan slå upp tältet. Hur mycket packningen får väga. Hur jag ska orka springa dag efter dag och samtidigt dokumentera resan på YouTube, här på bloggen och i andra sociala medier.

Det är mycket som ska klaffa. Men det är också en stor del av äventyret.

För min del börjar äventyret inte först när jag kliver av tåget på Göteborg Central den 13 juli. Det har redan börjat här, vid skrivbordet, framför datorn, med Google Maps, Strava, ChatGPT, listor, mejl, telefonsamtal, funderingar och många, många frågor.

Jag är också väldigt glad och tacksam över att jag redan har fått otroligt bra respons och stöd från flera håll.

Craft går in som sponsor med kläder, skor och ryggsäck, vilket betyder enormt mycket när jag ska springa så långt och bära allt själv.

Göta Kanal hjälper mig genom att ge mig tillgång till duschar, toaletter, vatten och tvättmöjligheter längs vägen. Det kanske låter som små saker, men när man springer dag efter dag med tält och packning är just sådant helt avgörande. Och inte minst är Göta kanal en historisk åder som korsar Sverige och som kommer att ge mig både enorm glädje och många upplevelser.

När jag kommer fram till Stockholm är planen att gå i mål vid Sergels torg, där Äventyrs Museet tar emot mig. Dagen efter, fredagen den 31 juli, ska jag också hålla ett föredrag om äventyret på Pride House under Stockholm Pride.

Det känns stort. Och lite overkligt. Men också väldigt fint.

Det som började som en liten idé och fantasi håller nu på att realiseras. Snart står jag där och det är dags att ge mig ut på den långa färden.

På Little Man Big Planet kommer du att kunna följa med hela vägen. Du kommer att få se förberedelserna, packningen, träningen, tankarna innan start och sedan själva resan genom Sverige. Jag kommer att dela både det som är vackert och det som är jobbigt. För jag tror att det är där berättelsen finns — inte bara i målet, utan i allt som händer på vägen.

Little Man Big Planet handlar för mig om just det: att vara en liten människa i en enorm värld, men ändå våga ge sig ut. Att våga ge sig på något stort. Att utmana. Att drömma stort. Att våga vara sig själv. Att våga följa sin egen väg. Att våga göra något som känns övermäktigt.

Men också om att våga vara liten och skör.

Det handlar om att göra något gott, för välgörenhet och för att jag tror på den här världen. Jag tror att vi människor inte bara är egoistiska. Vi kan också ge, bry oss om varandra och bry oss om den planet vi bor på.

Så om du vill följa det här äventyret får du gärna följa Little Man Big Planet på YouTube, Instagram, Facebook, TikTok och här på bloggen. Och framför allt: stötta gärna insamlingen till Hjärnfonden.

Det här är bara början.

Nu börjar äventyret.