I morse lade jag ut all utrustning i en fyrkant på golvet hemma i Malmö. Det såg både ordnat och rörigt ut på samma gång. Framför allt tänkte jag: hur ska allt det här få plats i ryggsäcken? Och hur mycket kommer det egentligen att väga?
Planen var att komma iväg klockan sju. Det gjorde jag inte. Klockan hann bli nio innan jag till slut stod redo att ge mig av. Morgonen blev lite rörig, mest för att jag inte hade packat färdigt och hela tiden behövde dubbelkolla mina listor. Ryggsäcken jag hade tänkt använda visade sig dessutom vara mindre än jag hade kommit ihåg. Jag trodde att den var 29 liter, men insåg att den bara är 24. Det gjorde packningen till ett pussel.
Men till slut löste det sig. En extra tunn ryggsäck som jag fick när jag sprang Broloppet förra året, som fick sitta på magen med färdkosten. Och när jag väl gav mig iväg kändes det faktiskt ganska skönt. Befriande, till och med.
Dagens mål var Smygehuk. Inte för att det är den snabbaste eller mest logiska platsen att springa till, utan för att det ligger på ett bra avstånd från Malmö. Ungefär den typ av distanser jag vill kunna springa på mitt stora äventyr i juli. Det var också en testdag: utrustningen skulle testas, kroppen skulle testas och jag skulle få känna hur det är att springa långt med packning. Dessutom har Smygehuk funnits på min bucketlist, helt enkelt för att det är Sveriges sydligaste udde.
I början hade jag svårt att släppa vardagslivet. Tankarna hängde med mig ut ur Malmö, som om de också hade smugit sig ner i packningen. Men efter ett tag började de släppa. Kanske hjälpte det att jag sprang fel.
Jag skulle ha tagit av på en väg, men missade den. Först blev jag lätt irriterad, men jag tittade på kartan och insåg att jag kunde fortsätta rakt fram. Det skulle bli ungefär samma distans. Och egentligen: äventyr ska inte gå raka vägen.
Vädret var typisk svensk sommar. Kallt, blåsigt och med regnskurar. Temperaturen låg någonstans runt 13–15 grader. När jag närmade mig Trelleborg regnade det ganska rejält. Samtidigt var landskapet fantastiskt. Skåne visade upp sina stora vidder, sina gröna rapsfält och sina vackra alléer med pilträd. Det är något särskilt med att springa genom det landskapet.
Kroppen kändes förvånansvärt bra. I början kunde jag hålla drygt sexminuterstempo trots att jag hade en ryggsäck på ungefär tio kilo. Det kändes ovanligt lätt. Ryggsäcken var faktiskt lättare att bära än jag hade trott, så länge den satt bra och allt höll sig stilla. Det största problemet var inte vikten, utan säcken på magen som skumpade. Jag fick tillslut fädta den i bak på den andra ryggsäcken. Det är en Jag kommer få en ny ryggsäck från Craft som är 35 liter, och de där extra tio-elva literna kommer göra stor skillnad.
Vid ett tillfälle började det nypa till lite vid knäna och tänkte: vad fan är detta? Men det släppte igen. Det är alltid lite så när man springer långt. Kroppen säger till ibland, och man får lyssna utan att få panik.
I Trelleborg sprang jag till Trelleborgen och upptäckte att där också låg ett vikingamuseum. Det var öppet, så jag gick in. Det visade sig bli en väldigt välkommen paus. Medan jag var där inne började det ösregna, så jag stannade kvar ett tag. Jag gick runt, vilade, lät kläderna torka lite, åt en glass och passade på att smörja in fötterna med mer vaselin.
Jag blev kvar där i ungefär två timmar. Det var inte frustrerande. Tvärtom var det ganska skönt att bara få sitta ner och vara bortkopplad från vardagen en stund.
Efter museet sprang jag vidare till en pizzeria, eftersom jag kände att jag inte hade fått i mig tillräckligt med mat under dagen. Jag hade inte gjort de där stoppen som jag hade tänkt, där jag skulle laga mat längs vägen, så kroppen behövde energi. Det blev en pizza bussola. Den var helt okej, och kroppen accepterade den väldigt väl. Det kändes inte alls som att maten låg i vägen när jag sprang vidare.
Jag lämnade Trelleborg först runt fyratiden. Då började sista etappen mot Smygehuk. Jag var naturligtvis lite tröttare än tidigare på dagen, så det gick långsammare, men vädret blev bättre och det gjorde mycket.
Av någon okänd anledning fungerade inte mobilnätet i Trelleborg. Det hade fungerat inne på vikingamuseet för mig, men tjejerna i kassan frågade om jag hade täckning. Men inte när jag satte mig på pizzerian. Jag kunde inte ta ut riktningen på kartan eller använda mobilen som jag brukar. Så jag fick göra det helt analogt: följa skyltarna.
Det var faktiskt ganska trevligt. Jag följde Sydkustleden och Sverigeleden mot Smygehuk. Samtidigt märker man hur van man är vid tekniken. När det blir långt mellan skyltarna börjar man undra om man fortfarande är rätt. Men det fungerade bra. Jag hade koll på riktningen, visste var kusten låg och kände mig ändå trygg.
När jag närmade mig Smygehuk såg jag fyren. Det var en väldigt fin känsla. Den ligger precis innan Smygehuk och blev ett tydligt tecken på att jag nästan var framme. Dagens mål var nära. Dagens mål skulle faktiskt bli uppnått.
När jag kom fram sprang jag ner till hamnen och ut på den södra piren, längst ut där Sveriges absolut sydligaste punkt tydligen ligger. Där stannade jag. Jag stängde av inspelningen av passet och tog några bilder.
Dagens inspelade distans blev 47,5 kilometer. Det får man väl ändå se som ganska okej. Det är trots allt en ultra.
Jag var framme strax innan sex, och Smygehukskiosken var fortfarande öppen. Jag köpte en glass, och jag tror att de stängde nästan precis efter mig. Det kändes som en bra avslutning.
Det märkliga var att jag inte kände mig särskilt trött. Jag hade fortfarande ork i benen och gick omkring i hamnen och området, mest för att jag var nyfiken på hur det såg ut. Sedan hittade jag en tältplats lite avsides och slog upp tältet där.
Nu sitter jag här och lagar mat. Äventyrsspecialaren: röda linser, makaroner, en buljongtärning och vatten. Enkel att bära, enkel att laga och bra med både kolhydrater och protein. Bränslet tog slut under matlagningen, men jag tror att maten blir klar på eftervärmen ändå.
Det viktigaste med den här dagen är nog inte distansen, även om 47,5 kilometer med ryggsäck absolut är något att ta med sig. Det viktigaste är känslan av att äventyret inte längre bara är en idé på papper. Det är inte längre något jag bara planerar, funderar på eller pratar om.
Det är verklighet nu.
Idag sprang jag från Malmö till Smygehuk. Jag testade kroppen, utrustningen, packningen och huvudet. Allt var inte perfekt. Ryggsäcken var för liten, starten blev senare än planerat, jag sprang fel, mobilnätet försvann och regnet vräkte ner i Trelleborg.
Men det fungerade.
Och kanske är det just det som är poängen med en sådan här första dag. Inte att allt ska gå raka vägen. Utan att man tar sig fram ändå.
Lämna ett svar