Dag 16 – När det extraordinära blir vardag

Pilthyttedammen – Sillekrog, 51 km

Jag vaknade efter en riktigt bra natt i vindskyddet vid Pilthyttedammen. Det enda som egentligen oroat mig innan jag somnade var insekterna, men de höll sig borta och jag fick sova ostört.

Morgonen började däremot med ett litet mysterium. Min keps var borta. En vattenflaska också. För en stund var jag övertygad om att något djur hade varit på besök under natten och tagit mina saker. Kepsen hittade jag snart bland kläderna, där jag själv hade lagt den. Vattenflaskan däremot hade sannolikt glidit ur ryggsäcken någonstans längs vägen dagen innan, utan att jag märkt det.

Jag kände mig också lite yr när jag packade ihop lägret. Det är en känsla jag haft till och från under en längre tid. Kanske beror den på det uppblåsbara liggunderlaget, ungefär som känslan när man kliver av en båt efter att ha vant sig vid att allt gungar. Samtidigt slog det mig att resten av kroppen faktiskt kändes förvånansvärt bra. Efter femton dagar med nästan ett maraton om dagen fanns varken känslan av att vilja ge upp eller att kroppen var slutkörd.

Tvärtom.

Den kändes redo för ännu en dag.

Förmiddagen gick mestadels längs Sörmlandsleden. Fina stigar, vacker natur och lugna landsvägar avlöste varandra. Jag mötte bara ett fåtal människor – några vandrare och cyklister – innan jag kom in mot Nyköping.

Första stoppet blev Willys. Lite juice, en iskaffe, några proteinbars och en chokladcroissant med betydligt mer choklad än jag hade väntat mig fick bli dagens frukost och dagens färdkost.

Strax därefter ringde telefonen. Det var Anders Öhrman på QX som gjorde en intervju inför min målgång i Stockholm. Vi pratade om äventyret, om insamlingen till Hjärnfonden och om att jag snart skulle springa de sista kilometrarna in till huvudstaden.

Nyköping blev en positiv överraskning.

Jag har varit där tidigare genom jobbet, men då såg jag egentligen aldrig staden. Den här gången tog jag mig tid. Jag sprang genom centrum, gick in i kyrkan och tände ett ljus för pappa. Porten till kyrkan var fantastiskt vackert utsmyckad och predikstolen hörde till de mest dekorerade jag kan minnas att jag har sett. På väg ut pratade jag en stund med en äldre kvinna om hur vacker kyrkan var.

Det slog mig att första intryck inte alltid stämmer.

Inte om städer.

Inte om människor heller.

Ibland måste man ge både platser och människor lite tid innan man ser deras verkliga skönhet.

Efter Nyköping handlade resten av dagen mest om att springa.

Och springa gick det.

Kilometer efter kilometer passerade i ungefär 7:15-tempo, vilket förvånade mig. Jag hade dessutom bestämt mig för att dricka var tredje kilometer för att ligga steget före med vätskan. Musiken i hörlurarna – Apple Music Essentials: Summertime och Kraftwerk – blev dagens sällskap.

Längs vägen passerade jag en gård som såg ut som en riktig skrotnisses paradis, full av gamla bilar och motorcyklar. Jag kunde inte låta bli att stanna och ta några bilder innan jag fortsatte mot Sillekrog.

När jag kom fram väntade dagens belöning.

En varm dusch.

För 40 kronor fick jag låna duschen på OKQ8. Det var väl spenderade pengar. Medan jag duschade passade jag också på att tvätta löparkläderna på löparvis – jag lade dem över golvbrunnen och trampade dem rena medan duschvattnet sköljde igenom dem.

Efter middagen på Daisy’s satt jag en stund på OKQ8 och laddade telefon och powerbank inför den allra sista etappen.

Sedan var det dags att slå upp tältet.

Och det var där dagens verkliga insikt kom.

Jag satte upp tältet mitt på rastplatsen, mellan två rastplatsbord. Bara några meter bort satt en kvinna från en tysk campervan och lagade sin middag.

För två veckor sedan hade jag inte gjort det, utan letat efter ett annat ställe att slå upp tältet.

Jag hade funderat på vad andra skulle tycka.

Om jag verkligen “fick”.

Nu gjorde jag bara det som behövdes.

Jag kom sent. Jag skulle lämna tidigt. Jag störde ingen. Jag gjorde ingen åverkan. När jag gick därifrån morgonen efter hade jag dessutom plockat upp mer skräp än jag själv lämnat efter mig.

Det handlade inte om att ta någon annans plats.

Det handlade om att våga ta den plats jag själv behövde.

Jag tror faktiskt att det är en av de största förändringarna som det här äventyret har gett mig.

Personlig utveckling handlar inte alltid om att bli modigare inför stora utmaningar.

Ibland handlar den om att sluta be om ursäkt för att man existerar.

Att sluta be om ursäkt för att man har behov.

Att våga vara den man är, ta den plats man behöver – utan att ta någon annans.

Kanske är det också därför dagens ord blev så oväntat.

Vardag.

För det som för två veckor sedan hade känts extremt hade nu blivit mitt normala.

Fem mil med ryggsäck.

Proviantering.

Intervjuer.

Tvätta kläder i en bensinmacksdusch.

Sätta upp tältet på en rastplats.

Det extraordinära hade blivit vardag.

Och kanske är det just då man inser hur mycket man själv har förändrats.