Dag 15 – När naturen får bestämma tempot

Idag lämnade jag Göta kanal bakom mig.

Det kändes nästan lite vemodigt. Kanalen har varit min följeslagare under många dagar, men nu väntar nästa del av äventyret. Dagens mål var Pilthyttedammen, drygt 45 kilometer från Mems sluss.

Jag visste redan när jag vaknade att det här skulle bli en lång dag. Lite längre än de senaste etapperna. Det skapade en viss oro. Inte för att jag tvivlade på att jag skulle klara det, utan för att jag visste att dagen skulle kräva tålamod.

Precis som så många gånger tidigare blev lösningen att inte tänka på de 45 kilometrarna.

Istället tänkte jag på de första 16.

Östra Husby blev dagens första etappmål. Där kunde jag handla och fylla på med det jag behövde. Sedan väntade färjeläget över Bråviken, ytterligare några kilometer bort. När man delar upp ett stort mål i mindre delar känns allting plötsligt mycket mer hanterbart.

Vid färjeläget träffade jag en äldre man som drev den lilla kiosken där.

Utanför stod en gammal GB-gubbe. Fast inte riktigt.

Han hade målat om den i Pride-färger.

Han berättade att en del människor blivit upprörda över det. Själv ryckte han mest på axlarna. För honom var det självklart att den skulle ha pride-färgerna. Han var själv heterosexuell, men ville visa sitt stöd.

Jag log.

Det är precis sådana människor som påminner mig om varför jag springer med den inkluderande Pride-flaggan på min ryggsäck genom Sverige. Att stå upp för människors lika värde handlar inte om vem man själv älskar. Det handlar om vilken värld man vill leva i.

Tidigare under dagen ringde P4 Skaraborg och bad mig vara med i en direktsänd intervju. De ville prata om terrorattacken mot Pride i Berlin och den oro många känner inför Stockholm Pride som börjar idag.

Direktsänd radio gör mig alltid lite nervös. Orden måste komma direkt, utan möjlighet att tänka efter i lugn och ro.

Men jag hoppas att jag fick fram det viktigaste.

Att just när människor försöker sprida rädsla är det viktigare än någonsin att stå upp för friheten. Om vi låter hatet styra våra val har terrorn redan vunnit. Pride finns för att människor ska kunna leva öppet, vara sig själva och ha samma rättigheter som alla andra.

Jag hann också bjuda in lyssnarna att komma och möta mig när jag springer i mål vid Äventyrsmuseet i Stockholm på torsdag.

Efter Bråviken förändrades landskapet.

Södermanlandsleden tog vid.

Skogen blev tätare. Stigarna smalare. Naturen ännu vackrare.

Men också betydligt mer teknisk.

Med en ryggsäck på omkring tio kilo hade jag ingen lust att chansa. Ett felsteg på rötter eller hala stenar hade kunnat få onödiga konsekvenser. Därför fick många av de vackraste partierna också bli de långsammaste. Ibland är det klokaste beslutet att inte springa.

Det är lätt att tro att ett löpäventyr alltid handlar om fart.

I själva verket handlar det oftare om omdöme.

Under eftermiddagen började jag fundera på vattnet. Jag hade fortfarande vätska kvar, men ville gärna fylla på inför natten och morgondagen.

Då stod den där skylten.

“Vatten 200 meter.”

Jag följde den lilla stigen och kom fram till en gammal kallkälla med handpump.

Det kalla källvattnet smakade fantastiskt.

Jag fyllde flaskorna, trots att de fortfarande innehöll lite juice. Det gjorde ingenting att drycken blev utspädd. Det viktiga var känslan av trygghet. Att veta att jag hade vatten igen.

Det är märkligt hur snabbt perspektiven förändras.

Hemma tänker man knappt på vatten.

Här ute kan en enkel handpump mitt i skogen bli dagens största glädje.

Nu sitter jag vid Pilthyttedammen.

En liten damm, omgiven av skog och ett fantastiskt vindskydd. Jag hör svagt trafikbrus långt borta, men det är naturens ljud som dominerar. Kvällen känns stilla. Nästan meditativ.

Stockholm är nära nu.

Men jag försöker att inte tänka för mycket på målet.

För det är just de här stunderna jag kommer att minnas när allt är över.

Inte bara målgången.

Utan den äldre mannen med Pride-gubben.

Den kalla källan mitt i skogen.

Och den stilla kvällen vid Pilthyttedammen.