Dag 17 – Näst sista dagen

49 kilometer.

När jag vaknade i tältet vid Sillekrogs rastplats, med E4:ans trafik som morgonens ljudkuliss, kändes det som vilken morgon som helst. Jag packade ihop tältet, gjorde mig i ordning och började springa mot Vagnhärad, dagens första stopp. Där behövde jag proviantera lite för dagen på väg upp mot Södertälje.

Det här blev framför allt en transportdag. Inga stora sevärdheter, inga dramatiska händelser. Bara kilometer efter kilometer mot målet. Men ibland är det precis sådana dagar som behövs.

Den långa löpningen gav utrymme för tankarna att vandra. Jag lyssnade färdigt på Primates and Philosophers av Frans de Waal, började på en ny bok från Runner’s World och lät emellanåt Kraftwerk bli dagens soundtrack. Samtidigt började tankarna allt oftare kretsa kring morgondagens målgång. Om ett dygn skulle jag springa in i Stockholm och avsluta det här äventyret.

Samtidigt skickade kroppen en viktig signal. Redan kvällen innan hade jag börjat misstänka att vätskebalansen inte var riktigt som den skulle. Jag upplevde att jag kissade trots begynnande vätskebrist och funderade på om elektrolytnivåerna hade blivit för låga efter alla dagars löpning. Min tolkning var att jag behövde fylla på både vätska och elektrolyter, så i Vagnhärad blev det ett tydligt fokus. Jag köpte ordentligt med dryck och vätskeersättning för att ge kroppen bästa möjliga förutsättningar inför den varma avslutningsdagen. Om det var rätt förklaring vet jag inte, men det verkade hjälpa, och det var det viktigaste.

När jag kom in mot Södertälje hade jag först tänkt handla på Willys och köpa en sallad. Men området kändes kallt och industriellt. Det fanns ingen naturlig plats att slå sig ner på, inga bänkar, bara affärens förbutik. Jag valde istället att fortsätta in mot centrum och hamnade på Jakobs pizzeria.

Pizzabagaren berättade att han inte hade så många år kvar till pension och att han ville bli ihågkommen för en enda sak – kvalitet. Det var det viktigaste för honom. Medan vi pratade berättade han också att mannen vid bordet intill själv arbetade som pizzabagare och hade blivit positivt överraskad över hur bra pizzan var. Det märktes att uppskattningen betydde mycket. Jag tycker om människor som har den ambitionen – att vilja göra sitt arbete riktigt bra, ända in i det sista.

Efteråt satte jag mig på Espresso House. Där laddade jag telefonen, klockan, powerbanken och hörlurarna så att allting skulle vara fullt inför den sista dagen. Jag passade också på att komma ikapp med bloggpubliceringen. Det kändes skönt att bocka av de sista administrativa uppgifterna innan målgången.

Kvällen avslutades vid sjön Uttran. Lite lustigt var det att jag tidigare under dagen hade satt en nål på kartan där jag tänkte att “ungefär här vore en bra plats att slå läger”. När jag väl kom fram visade det sig att tältet hamnade nästan exakt där den nålen hade suttit. Ibland fungerar intuitionen bättre än man tror.

När jag låg där i tältet steg en aldeles röd blodmåne upp som speglade sig i vattnet.

Nu återstår bara en dag.

Imorgon väntar omkring 35 kilometer innan jag springer in till Äventyrsmuseet i Stockholm. Värmen ser ut att bli påtaglig, så fokus blir att hålla vätskebalansen, ta det lugnt och njuta av den allra sista etappen.

Och om jag hade fått skicka ett meddelande till mig själv när jag lämnade Sillekrog i morse hade det varit:

“Ta dig framåt. Det behöver inte bli spektakulärt.”

Ibland är det just de dagarna som leder hela vägen fram till målet.