Dag 18 – Målgång

Torsdag, 30 Juli 2026.

Jag vaknade vid sjön Uttran med en märklig vardaglig känsla i kroppen.

Det var den artonde och sista dagen. Dagen då jag skulle springa hela vägen in till Stockholm och nå målet vid Äventyrsmuseet. Ändå kändes det inte särskilt högtidligt. Det kändes nästan som vilken morgon som helst under äventyret.

Kanske var det just det som var det märkliga.

Efter sjutton dagar hade allt blivit vardag: att vakna i tältet, packa ihop, äta något enkelt och börja röra sig framåt igen. Det kändes samtidigt lite konstigt att ha fricampat så nära Stockholm. Platsen vid Uttran hade varit perfekt, trots att den lilla udden kändes stenig och var antagligen konstgjord. Jag hade trotts det lyckats få ner tältpinnarna och fått ännu en trygg natt.

På morgonen åt jag av tunnbrödet jag hade kvar, en proteinbar och drack lite juice. Maten och drycken skulle ta slut nu under dagen. Jag ville få ryggsäcken så lätt som möjligt inför den sista sträckan.

Kroppen mådde bra. Precis som den, märkligt nog, hade gjort under större delen av äventyret.

Jag gav mig av från Uttran vid åttatiden.

Mot Stockholm

Den första delen av dagen gick genom villaområden, skogspartier och mindre stigar. Vid något tillfälle sprang jag längs vad jag tror var en gasledning, på en smal stig genom terrängen.

Stockholm började närma sig, men ännu var staden uppdelad i mindre mål: Salem, Rönninge, Tumba, Huddinge och slutligen Enskede.

Jag lade upp en reel, skrev på Facebook och berättade var jag befann mig. Jag bjöd in människor att springa med på den sista sträckan. När jag passerade bland annat Rönninge och Tumba skickade jag nya uppdateringar.

Det blev inget större följe, men en löpare från Stockholm Front Runners mötte upp mig vid Enskede IP.

Innan dess hade jag fortfarande en del logistik att lösa.

Sista maten på Enskede IP

Det var en varm dag när jag kom fram till Enskede IP, ungefär vid halv tolv. Jag satte mig ner, drack och åt upp den allra sista maten jag hade kvar. Jag rensade också ryggsäcken på skräp som jag burit med mig men som jag nu kastade.

Jag hade hoppats kunna duscha där. Jag hade försökt få tag på någon som kunde släppa in mig till duscharna och omklädningsrummen, men inte fått något svar. Det var semestertider, så det var kanske inte så konstigt.

P4 Stockholm ville samtidigt göra ett inslag om äventyret. Logistiken var först lite oklar. Skulle jag ta mig till Pride District tidigare och sedan tillbaka till Enskede? Skulle intervjun göras dagen efter?

Till slut kom reportern Neo Siambalis till Enskede IP och intervjuade mig på plats medan jag väntade.

Jag kände mig fortfarande inte färdig. Trots att det bara återstod några kilometer var jag ännu inte i mål. Intervjun blev därför lite som de andra intervjuerna längs vägen: Hur långt har du sprungit? Varför gör du det? Hur har det varit? Vilka har varit de största utmaningarna?

Neo var väldigt professionell och en mycket bra reporter.

P4 Stockholms inslag: ”Joakims maratonutmaning – sprang 76 mil på arton dagar”

Att vänta in sin egen målgång

Vi lämnade Enskede IP lite tidigare än planerat och började springa mot centrum. Jag hoppas att vi inte missade någon som ville springa med.

Vi passerade Pride District och fortsatte via Arenavägen och Götgatan. Efter ett tag insåg jag att det gick alldeles för fort.

Målgången var planerad till klockan tre. Fotografer, reportrar och andra människor skulle hinna komma på plats. Nu riskerade vi att dyka upp alldeles för tidigt.

Jag ringde Anders, och mycket riktigt behövde jag dra ner tempot rejält.

Så vi började gå.

Vi promenerade stora delar av Götgatan upp mot Gamla stan. Vid Järntorget vek löparen från Stockholm Frontrunners av, och jag blev kvar för att vänta in tiden.

Det är lite märkligt att behöva vänta in sin egen målgång efter att ha sprungit 76 mil. Men det är ju inget race jag sprungit. Ett av huvudsyftena är insamlingen till Hjärnfonden och för det krävs det uppmärksamhet. Då får man lugnt hålla sig till planen för att få det att få det att fungera.

Jag vandrade runt lite i Gamla stan och köpte en glass. Det var så mycket folk att det ändå nästan var omöjligt att springa. Jag tog mig långsamt vidare genom Västerlånggatan och kom till slut ut på Drottninggatan.

Där var det mindre trångt, och jag kunde börja jogga lite lätt igen.

Jag sprang Drottninggatan upp, förbi Hötorget, rundade Hötorgshallen och till sist  mot Äventyrsmuseet.

Jag sprang förbi målet

När jag började se människorna vid Äventyrsmuseet och de började se mig steg ljudet.

Hejaropen blev högre och högre ju närmare jag kom.

Det var då jag missförstod själva målgången.

Jag hade inte förstått att tanken var att jag skulle springa rakt in i Äventyrsmuseet, så jag sprang förbi hela ingången.

Det gav kanske fotograferna några bra bilder, men jag fick vända helt om och halvjogga tillbaka in i museet.

Där väntade Anders, fotografer, reportrar och andra som hade kommit för att ta emot mig. Anders sprutade skumpa över mig. Stockholm Prides festivalledare Måns Axelsson var på plats och höll ett kort tal.

Sedan fick jag själv berätta några ord om resan och intervjuades bland annat av Mitt i.

Det var en stor stund, men känslorna blev på något sätt begränsade av allt som hände runt omkring. Jag gick direkt från att bara vara löparen som bara skulle nå målet till att behöva hantera mottagandet, fotograferna, frågorna och människorna.

Det fanns inget utrymme för att känna efter och ta in känslan av prestationen jag hade gjort. Jag var glad över att ha gjort det men inte överväldigad på något vis. Inte som jag hade känt när jag kom till Sjötorp eller Mem.

Vad händer nu?

När uppståndelsen började lägga sig kom en annan känsla.

Ett slags antiklimax.

Vad ska jag göra nu?

I arton dagar hade varje morgon haft ett självklart syfte. Jag skulle packa ihop och fortsätta framåt. Göteborg låg bakom mig och jag befann mig i Stockholm.

Nu fanns inget nytt stort äventyr planerat.

Jag har Helsingborg Marathon och Malmö Marathon framför mig i september och oktober, men ingenting som motsvarade det jag just hade avslutat.

Det blev tomt.

Samtidigt vet jag att det kommer komma en ny idé. Det här var mitt första stora löpäventyr. Nästa kommer förmodligen att bli större, men kanske något litet där emellan.

Jag vet bara inte ännu vad det blir.

Anders

Det betydde mycket att Anders stod där och tog emot mig.

Vi hade haft nära kontakt under hela äventyret. Han hade ringt, stöttat mig, trott på mig och arbetat hårt för att få press, radio och tv att fungera längs vägen.

Under de många timmarna ensam hade jag också fått tid att tänka på vår relation, på vad den betyder och på hur viktig den är.

Jag har sett hur Anders har ställt upp för mig. Hur han har drivit på och funnits där, även när han själv befunnit sig långt från vägarna och tältnätterna.

Äventyret har svetsat oss samman.

Att tvätta av sig 76 mil

Anders hade redan checkat in oss på Clarion Hotel Sign när vi kom dit efter målgången.

Jag gick direkt in i duschen.

Jag tvålade in mig flera gånger. Svett, vägdamm och smuts från de sista dagarna skulle bort. Jag hade inte duschat på ett par dagar och kände mig fruktansvärt smutsig.

Det var en fantastisk känsla att stå där och bli ren.

På kvällen tog vi tunnelbanan till Pride District. Det skulle vara schlagerkväll och mycket annat som hände där.

Vi åt först på restaurangen Dansken, där jag tog ett smörrebröd och en öl. Det var väl sådär.

Bättre var IKEAs vagn inne på Pride District. De sålde en variant av Sundae: en mugg med fyra, åtta eller tolv köttbullar. Jag tog tolv köttbullar med ketchup.

De var betydligt bättre än smörrebrödet.

Själva upplevelsen på Pride District blev däremot inte särskilt bra för oss. Jag var trög och mina ben kändes slitna. Att stå upp i ytterligare flera timmar kändes inte så lockande, så vi gick därifrån innan schlagerkvällen ens hade börjat och tog oss tillbaka till hotellet.

Avslutningen på de arton dagarna blev därför ganska stillsam.

Jag gjorde det

När jag tänker tillbaka på äventyret känner jag framför allt stolthet.

Jag hade modet att göra vad alla ansåg var fullständigt idiotiskt.

Jag tog det första steget.

Jag kom faktiskt iväg från Göteborg och tog mig hela vägen till Stockholm längs Göta kanal, som jag hade planerat.

Jag undvek skador och problem som hade kunnat tvinga mig att avbryta. Kroppen höll. Jag fortsatte hela vägen.

Jag sprang 76 mil på arton dagar.

Det är drygt ett maraton om dagen i genomsnitt.

Det är en lång sträcka.

Jag har sett mycket och upplevt mycket. Men framför allt har jag upplevt mig själv.

Jag har bett om hjälp när jag har behövt det. Jag har tagit för mig. Jag har slagit upp tältet mitt mellan två rastplatsbord medan andra människor suttit bredvid och lagat mat, helt enkelt för att jag behövde en plan yta där jag kunde få den sömn jag behövde.

Under de här arton dagarna har jag normaliserat mina egna behov.

Mina behov får finnas.

De är viktiga.

Jag behöver inte be om ursäkt för att jag existerar eller för att jag behöver saker från andra människor.

Det måste jag bära med mig.

Äventyret får inte packas undan tillsammans med tältet och ryggsäcken. Jag får inte falla tillbaka i samma vardag som om ingenting har hänt.

Målgången var ingen slutpunkt.

Den var en milstolpe i mitt liv.

Jag har klarat vägen hit.

Nu är det dags att fortsätta, även om jag inte vet åt vilket håll livet bär mig.

Dagens distans: Den sista etappen blev 36 km av totalt 766 km på 18 dagar
Dagens ord: Milstolpe
Dagens minne: Hejaropen, skumpan och själva målgången vid Äventyrsmuseet