221 varv runt Ryavallen

Den 4 juli 2026 sprang jag 221 varv runt tartanbanan på Ryavallen i Borås.

Det blev 13 Backyard ultra-varv, en andraplats totalt och seger i min åldersklass. Men siffrorna säger egentligen bara en del av historien. De säger inget om magen som nästan satte stopp för allt. De säger inget om kroppen som vägrade äta när huvudet fortfarande försökte tänka rationellt. Och de säger inget om känslan av att ligga i en korridor efteråt, invirad i sovsäck, med en buff över ögonen för att få mörker nog att kunna sova.

Dagen började långt tidigare än själva loppet.

Jag åkte hemifrån strax efter sex på morgonen. Först buss till tågstationen, sedan tåg till Varberg, byte till tåg mot Borås och till sist buss till Borås Arena. Allt flöt på enligt tidtabell, men jag var ändå nervös hela vägen. Inte för loppet i första hand, utan för att något skulle strula med trafiken. En försening, ett missat byte, en inställd avgång. Det hade räckt för att jag skulle missa starten.

Jag försökte sova så mycket jag kunde på tågen.

Runt 10.45 kom jag fram till Ryavallen. Det var nästan perfekt. Tillräckligt med tid för att komma på plats, packa upp, byta om, förbereda flaskor och landa i kroppen innan starten kl. 12.

Jag hade kolhydratladdat dagarna innan och tagit det lugnt med träningen. Kroppen kändes redo. Det var också roligt att träffa några av dem som varit med förra året. Det gav en känsla av igenkänning. Som att komma tillbaka till något jag redan visste hur man gör.

Samtidigt var Ryavallen inte bara Backyard ultra den här dagen. På banan sprangs även 24-timmars, 12-timmars, 100 km, 6-timmars och maraton. Vid starten kl. 12 tror jag att vi var över 70 löpare på banan samtidigt. Det var många kroppar i rörelse. Många olika lopp. Många olika mål. Men alla på samma 400-metersoval.

Jag hade med mig betydligt mer packning än vad ett dygn egentligen borde kräva. Ryggsäcken jag ska använda under mitt löpäventyr längs Göta kanal var full, trots att jag bara skulle vara borta en natt. Jag hade liggunderlag och sovsäck för att kunna sova över på stadion, extra skor, t-shirtar, jumper, kakor, juice, maltodextrin och annat jag kunde tänkas behöva. Jag sprang i mina Craft Xplor Pro Matryx och testade kläder från Craft inför sommarens äventyr.

På ett sätt var loppet också ett generalrep.

När starten gick kändes kroppen trygg. Jag hade en igenkännande känsla: det här har jag gjort förut. Jag visste att jag skulle lägga i låg växel direkt och bara lunka på. Inte stressa. Inte springa fortare än nödvändigt. Bara hålla mig i rörelse.

Och det fungerade.

Jag höll ett väldigt jämnt tempo genom nästan hela loppet. Varje Backyard-varv tog ungefär 46 till 50 minuter. På banan låg jag oftast runt 2:45 till 2:51 per 400-metersvarv. Det gav mig ungefär 10–15 minuters vila innan nästa start. Inte mycket, men tillräckligt för att fylla på mina två softflasks, äta något, ladda klockan lite och ställa mig redo igen.

Det blev snabbt en rutin.

Springa. Komma in. Fylla flaskor. Äta. Ladda klockan. Starta igen.

Ibland åt jag från serveringen. Där fanns chips, salta kex, saltgurka, cola, sportdryck från Umara, kaffe och godis. Jag hade också egna högkolhydratkakor med mig, gjorda på sådant som socker, sirap, vetemjöl och maizena. Inte vackert. Inte kulinariskt. Men praktiskt. Energi som gick att tugga i sig mellan varven.

Runt 18.30 serverades pasta med köttfärssås.

Det smakade bra, men det var nog inte så klokt av mig att äta en hel portion. Timmen efter drog magen igång. Jag var tvungen att springa på toaletten två gånger och blev orolig att jag inte skulle hinna tillbaka innan nästa start. Jag ökade tempot för att vara säker. Samtidigt lyckades jag fippla med klockan så att jag tappade räkningen på varven. Plötsligt sprang jag lite i blindo.

Jag kunde räkna i huvudet och var egentligen ganska säker på att jag skulle hinna. Men oron fanns där ändå. Den lilla sprickan i kontrollen.

Timmen efter blev det ännu värre. Magen exploderade på toaletten och det var väldigt nära en olycka i byxan. Hade det hänt hade loppet sannolikt varit över. Inte för att benen inte bar, utan för att det hade tagit för lång tid att göra rent och komma tillbaka till nästa start.

Så små marginaler kan det vara.

Ett ultralopp kan avgöras av muskler, vilja och pannben. Men det kan också avgöras av en toalett, en mage och några få minuter mellan två starter.

Efter det stabiliserades magen igen. Den är nästan alltid ett orosmoment när jag springer, men när den väl lugnade ner sig kunde jag fortsätta knega på. Det blev återigen kontrollerat. Varv efter varv. Timme efter timme.

Vädret var helt okej. Lite för varmt under dagen och lite kallt under natten, men inget regn. Förra året regnade det nästan hela tiden, så i jämförelse var detta en ganska snäll upplaga.

Under kvällen förändrades banan långsamt. Vid 18 tog 6-timmarsloppet slut och de som sprang maraton var nog också klara. Men det fylldes på igen med 12-timmars natt och 100 km natt. Längen var det fortfarande många löpare kvar på banan. Det var först framåt niotiden på kvällen som jag upplevde att det började glesa ut ordentligt.

I Backyarden var vi 18 anmälda och jag tror att alla startade. Bara någon enstaka föll bort före sjätte varvet. Men senare på kvällen började det förstås tunnas ut.

Klockan 23 var vi fyra kvar till start.

Då berättade två av de andra att detta skulle bli deras sista varv. Den ena behövde skjutsa hem en kompis. Den andra skulle hem till familjen.

Plötsligt förändrades tävlingsbilden.

Jag förstod att jag skulle vinna min åldersklass. Jag förstod också att det faktiskt fanns en liten chans att vinna hela loppet.

Det tolfte varvet sprang jag fortfarande i samma tempo, även om benen såklart var stela vid starten. Men någonstans där gjorde jag ett misstag. Jag glömde att äta. Eller kanske snarare: jag tänkte inte på det. Och när jag väl kom på det tänkte jag att jag kunde vänta tills jag var i mål.

Det skulle jag inte ha gjort.

När jag sedan försökte äta inför det trettonde varvet ville kroppen inte längre. Jag försökte stoppa en giffel i munnen, men munnen spottade ut den. Händerna försökte mata kroppen, men kroppen vägrade ta emot. Det var nästan som att försöka mata ett spädbarn.

Jag har inte upplevt det så tydligt tidigare.

Det var som att jaget var bortkopplat från kroppen. Det rationella jaget visste exakt vad som behövde göras: ät, fyll på, fortsätt. Men kroppen svarade bara nej.

På det trettonde varvet tappade jag tempot helt. Energin var slut och jag kunde inte fylla på mer. Jag kom i mål med bara fem minuters marginal och kände direkt att jag inte skulle kunna komma in under timmen på nästa varv.

Där bröt jag.

Jag såg den sista tävlande ge sig iväg igen och jag hoppas verkligen att han gick i mål och klarade de 15 varv och 100 kilometer som han ville nå.

Själv var jag färdig.

Det fanns förstås en liten besvikelse i att inte kunna fortsätta, men mest var jag nöjd. Jag hade klarat personbästa. Jag hade sprungit 13 Backyard ultra-varv. Jag hade kommit tvåa. Och kroppen hade ändå hållit ihop bättre än jag nästan vågat hoppas på.

Fötterna var bara lite svullna och ömma. Inga svarta naglar. Inga blåsor att bry sig om. Mina hemliga små tricks för att slippa förstörda fötter verkar fungera.

Men fötter är inte allt.

Inför Göta kanal-äventyret fick jag en tydlig varningssignal. Matvägran kan hända. Magen kan krångla. Energi, vätska och salt är inte detaljer. Det är avgörande. Blåsor och ömma naglar kan vara jobbigt, men det är inte där det stora hotet finns. Det stora hotet finns i att kroppen plötsligt slutar ta emot det den behöver.

Efter loppet duschade jag. Jag huttrade något fruktansvärt, trots att vattnet var ganska varmt. Sedan pumpade jag upp mitt liggunderlag, drog ut sovsäcken i korridoren och la mig där. Jag drog en bandana eller buff över huvudet för att få det mörkt för ögonen.

Jag sov sådär.

Jag hade lite för mycket och lite för varma kläder på mig. Dessutom var det spring i korridoren under natten. Men jag fick i alla fall vila en stund.

Runt sju på morgonen vaknade jag och gick ut för att titta på dem som fortfarande sprang. De fantastiska hjältarna som ännu tog sig runt på banan. Helt otroligt. Att se människor fortsätta efter en hel dag och en hel natt på en 400-metersbana gör något med en. Det är så enkelt och så obegripligt på samma gång. Ett varv till. Och ett varv till. Och ett varv till.

Jag växlade några ord, tackade arrangören för en väl genomförd Ultrafestival och tackade också dem som hjälpte till med catering och allt runt omkring. Sedan tog jag mig därifrån ganska snabbt. Jag var hungrig och behövde få i mig något.

Hemresan blev fruktansvärd.

Förseningar. Trångt tåg. Jag fick stå upp nästan hela vägen. Efter 13 timmars Backyard ultra var det som ett sista extra varv, fast utan nummerlapp, och utebliven vila.

Men kanske är det just det som är grejen.

Man kan planera. Man kan packa. Man kan kolhydratladda, fixa fötterna, välja skor, testa kläder och räkna varvtider. Man kan komma till start med en känsla av kontroll.

Sedan händer något annat.

Magen bråkar. En klocka strular. Kroppen vägrar äta. Två löpare kliver av för att livet utanför banan kallar. Någon annan fortsätter in i natten. Själv ligger man i en korridor med en buff över ögonen och försöker sova.

Okända och oförväntade saker kan hända.

Man vet aldrig hur det kommer att gå.

Det är där äventyret finns.