Dag 14 – Göta kanal avklarad

Det finns dagar som blir precis som man har planerat. Sedan finns det dagar som blir bättre.

Den här dagen började i Norsholm med siktet inställt på Mem – Göta kanals östra slutpunkt. Jag hade sett framför mig en dag längs kanalbanken, men när jag kom fram till Asplången insåg jag att cykelleden fortsatte med en cykelfärja som inte skulle gå förrän senare på dagen.

Jag frågade slussvakten om det gick att ta sig förbi till fots. Cykling var avstängd, men som löpare gick det bra. Så istället för att vänta fick jag en oväntad omväg genom naturen. Det blev en blandning av stigar, lite trail och gamla landsvägar med väldigt lite trafik. Ännu ett bevis på att det ibland är omvägarna som gör resan rikare.

Längs vägen fick jag dessutom flera små energikickar.

En man på cykel passerade mig, stannade längre fram och verkade fotografera mig. När jag sprang ikapp honom började han cykla bredvid mig och frågade var jag kom ifrån. När jag berättade att jag sprang från Göteborg till Stockholm verkade han redan känna till mitt äventyr. Kort därefter kom fem motorcyklister körande bakom mig. När de passerade gav de var och en mig tummen upp. Jag vinkade glatt tillbaka.

Det fick mig att fundera.

Det känns som att äventyret har börjat bli större än mig själv.

Jag vill inte bli någon form av kändis. Men om det jag gör kan inspirera andra, då blir jag genuint glad. Samtidigt spelar det egentligen ingen roll om människor hört om mitt löpäventyr eller inte. Bara att någon ser en människa kämpa med en ryggsäck och väljer att heja ger en enorm energikick. Sådana små möten betyder mer än man kanske tror.

När jag kom fram till Söderköping väntade något som jag faktiskt hade planerat länge.

Det var min födelsedag.

Jag hade bestämt mig redan innan äventyret började att jag skulle fira den på Smultronstället. Deras glassar är inte bara stora – de är hela måltider. Det är därför de med rätta kallar sig en glassrestaurang.

Men dagens finaste möte kom faktiskt efter glassen.

Redan när jag publicerade mitt allra första inlägg inför den här resan skrev en kvinna från Söderköping att hon gärna ville springa en bit tillsammans med mig när jag passerade staden. Vi försökte träffas vid Smultronstället, men missade varandra.

När jag sedan var på väg mot Mem kom hon istället springande emot mig längs kanalvägen. Vi kände igen varandra direkt och stannade för att prata.

Hon berättade att hon hade följt min resa och att den hade inspirerat henne att själv starta en insamling nästa år när hon cyklar Vätternrundan, till minne av sin bror som gick bort i cancer.

Jag blev både rörd och glad.

Det är precis sådant som får mig att känna att den här resan betyder något mer än bara de kilometer jag själv springer. Om min berättelse kan få någon annan att engagera sig för en god sak, då har resan redan gjort skillnad.

När jag till slut kom fram till Mem blev känslorna starkare än jag hade väntat mig.

Där, där Göta kanal möter Östersjön, stannade jag upp en stund. Jag klappade mig själv på axeln och sa till mig själv:

“Bra jobbat. Jag har klarat det hit. Nu ska vi bara till Stockholm.”

Jag brukar ibland känna ett slags tomhet när jag når ett delmål. Ett antiklimax.

Men inte den här gången.

Den här gången var det bara stolthet, glädje och tacksamhet. Jag kände hur tårarna nästan ville tränga fram när jag insåg vad faktiskt hade gjort.

Jag hade sprungit hela Göta kanal.

Stockholm väntar fortfarande några dagar bort.

Men idag tillät jag mig att stanna upp en stund och vara stolt över det jag faktiskt hade åstadkommit.

Etapp: Norsholm – Söderköping – Mem
Distans: 33 kilometer