Dag 2: Från Lödöse till Trollhättan – när äventyret blev verkligt

Tisdag 14 Juli 2026

Jag vaknade upp i tältet på berget utanför Lödöse efter min första natt ensam ute i naturen. Jag sov faktiskt riktigt bra, men blev förvånad över hur mycket trafikljud som nådde upp från E45:an. Det påminde mig om att jag fortfarande befann mig nära civilisationen, trots att jag låg ensam i mitt lilla tält med utsikt över Göta älv.

Den största överraskningen på morgonen var ändå kroppen. Efter fem mil dagen innan hade jag förväntat mig stela ben och ömma fötter, men det kändes faktiskt förvånansvärt bra. Benen var piggare än väntat och fötterna verkade ha klarat premiärdagen utan några större problem.

Frukosten blev enkel: en bit torrt bröd, en proteindryck och den sista bananen från gårdagen. Jag behövde inte springa tillbaka till Lödöse för att handla, utan fortsatte direkt norrut och följde pilgrimsleden som leder mot Trondheim.

Dagens etapp bjöd till stor del på transportsträckor längs landsvägar, E45 och järnvägen. Göta älv syntes bara sporadiskt, och naturupplevelsen fick ibland stå tillbaka för asfalt och trafik. Men ju närmare Trollhättan jag kom, desto vackrare blev omgivningarna. Den sista delen av dagen gick genom skog och fram mot slussområdet, och där började känslan av äventyr komma tillbaka.

Värmen blev en utmaning. Temperaturen närmade sig trettio grader i skuggan och vissa delar av sträckan var riktigt tunga. Jag hade dessutom valt att springa utan hörlurar och musik, vilket gjorde att jag blev ensam med mina egna tankar och med kroppens signaler. Till slut satte jag på ett avsnitt av Sommarpratarna, och plötsligt blev stegen lättare igen.

Någon direkt hunger känner jag fortfarande inte, trots att kroppen arbetar hårt. Däremot drack jag ordentligt under dagen – juice, läsk och annat sött som kunde ge både vätska och energi i värmen.

Jag kom fram till Trollhättan relativt tidigt och slog mig ner i skuggan vid slussområdet. Där åt jag glass och somnade en stund innan jag tänkte fylla på vatten och se över tejpningen på axlarna. Då upptäckte jag något oväntat: inne på toaletten fanns en dusch.

Det visade sig bli dagens stora lyx. Jag passade på att skölja av mig, tvätta kläderna och rengöra strumporna. Efter två dagar ute på vägarna var det otroligt skönt att stå där under rinnande vatten.

Jag tog det lugnt i Trollhättan, laddade powerbanken på ett café och drack en islatte innan jag bestämde mig för att fortsätta en bit mot Vänersborg för att leta efter en plats att slå läger på. På vägen ut från Trollhättan stannade jag till vid Jureskogs och tog en hamburgermåltid. Lite väl flottigt, om jag ska vara ärlig, men efter dagens ansträngningar var energin välbehövlig.

Det var också någonstans under den här dagen som äventyret började kännas verkligt på riktigt. Jag börjar förstå att det faktiskt går att leva så här, med allt jag behöver i en ryggsäck. Det finns duschar, eluttag, caféer och människor längs vägen. Framför allt finns allemansrätten och möjligheten att hitta små gömda platser att slå läger på.

Jag inser att jag kommer att behöva lära mig att läsa landskapet bättre under de kommande veckorna – att se var det går att slå upp tältet, var det finns vatten, el uttag och möjlighet att proviantera. Men framför allt känner jag en växande trygghet.

Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mig själv hemma i Malmö innan avresan hade det varit enkelt:

Lita på dina instinkter och din magkänsla. Sätt realistiska etappmål och lös problemen när de dyker upp. Så länge det finns vatten, mat och el kommer resten att ordna sig.

Efter två dagar och drygt nio mil börjar jag faktiskt tro att det här äventyret är möjligt.