Dag 3: Minnen, hetta och ett kvällsdopp i Vänern

Jag vaknade upp i tältet vid kyrkoruinen där jag slagit läger efter den andra dagens etapp. Natten hade varit lugn, även om något slags ljud från ett närliggande vattenverk hade dragit igång under morgontimmarna. Men det fanns ingen tid att ligga kvar och dra sig. Klockan sju väntade en intervju med Sveriges Radio P4 Väst vid den första slussen på vägen mot Vänersborg.

Jag hade planerat morgonen väl. Vid halv sju var tältet nedpackat och jag hade drygt tre kilometer att springa. Några minuter före utsatt tid stod jag på plats vid slussen, och strax därefter kom reportern Samuel från P4 Väst. Det blev en speciell start på dagen. Äventyret kändes plötsligt verkligt på ett nytt sätt. Det handlade inte längre bara om kilometrar, tält och löpning, utan också om varför jag gör det här och om insamlingen till Hjärnfonden.

Under intervjun kom frågan om min pappa och hur jag bär med mig hans bortgång under äventyret. Fram till dess hade jag inte känt särskilt mycket av sorgen. Fokus hade legat på det praktiska: att springa, äta, dricka och hitta platser att sova på. Men efter intervjun började någonting hända.

När jag senare kom in i Vänersborg väcktes minnen till liv. En av broarna i staden fick mig att tänka tillbaka på bilresorna till västkusten när jag var liten, då jag hoppades på att det skulle bli en broöppning så att vi blev stående och väntade. Det fascinerande mig att se hur den gigantiska konstruktionen lyftes upp för att släppa förbi båtarna. Det är märkligt hur hjärnan fungerar. En plats, en väg eller en bro kan plötsligt öppna dörrar till minnen som legat gömda i många år.

Kanske är det just det som det här äventyret också kommer att handla om. Att ge sorgen efter pappa utrymme att komma ikapp. Att låta landskapet längs Göta kanal och Vänern väcka minnen till liv. För bakom varje människa finns ett helt bibliotek av upplevelser, relationer och känslor – allt det som hjärnforskningen försöker förstå och som Hjärnfonden arbetar för att skydda.

Rent fysiskt känns kroppen fortfarande förvånansvärt bra. Jag hade väntat mig mer stelhet och större energibrist efter två långa dagar, men benen svarar fortfarande fint. Däremot har värmen blivit en helt ny motståndare.

Termometern visade runt trettio grader i skuggan när jag tog mig över Hunneberg. Där uppe gav träden välbehövlig skugga, och jag passade på att stanna för en glass innan jag fortsatte. Men jag visste att det svåraste återstod. Framför mig väntade slätten mot Grästorp – öppna fält utan skydd från solen.

Innan jag lämnade skogen gjorde jag i ordning vattenflaskorna och försökte mentalt förbereda mig. Hur långt skulle det vara mellan skuggpartierna? Skulle det finnas några träd alls? Värmen tvingade ner tempot. När det är så varmt producerar kroppen mer värme ju fortare man springer, och då gäller det att hålla tillbaka för att inte bli överhettad.

Längs vägen hittade jag några få fristäder. Skuggan från ett hus. Ett kyrktorn där jag kunde vila och fylla på vatten. Till slut nådde jag Tre Älgar, där en enorm mjukglass och kallt kranvatten blev dagens räddning innan jag fortsatte mot Grästorp.

Väl framme i Grästorp åt jag pizza, men aptiten är fortfarande inte riktigt som den ska. En tredjedel blev kvar på tallriken. I stället fyllde jag på med dryck och proviant inför kvällen och nästa dags etapp.

Sedan bestämde jag mig för en sak: jag måste bada.

Jag letade upp en plats vid Vänern som såg lovande ut på kartan, och när jag kom fram visade den sig vara perfekt. En liten hage utan djur, en enkel trappa ner till vattnet och fullständig avskildhet. Precis en sådan plats som man hoppas på när man fricampar.

Jag gick långsamt ut i vattnet och sköljde ur kläderna för att få bort dagens svett. Vattnet höll säkert runt 23 grader och var alldeles underbart. Det fanns ett lugn där ute. Flygmyror, bromsar och myggor surrade i luften, men det spelade mindre roll. Tältets insektsnät fungerade perfekt, och med öppningar på båda sidor kunde kvällsbrisen svepa genom tältet.

Tre dagar är nu avklarade. Femton återstår.

Men de där femton dagarna tänker jag inte på ännu.

Jag vet bara att jag ska till Stockholm.