Dag 13 – Från stillhet till transport

Alla dagar under ett långt äventyr blir inte episka. Vissa dagar handlar helt enkelt om att fortsätta framåt.

Jag vaknade i mitt tält vid Bergs slussar, där jag hade fått slå läger efter ett varmt mottagande kvällen innan. Innan jag lämnade Berg sprang jag till Vreta kloster och den gamla kyrkan. Dörren var låst när jag kom dit, men precis då kom prästen och låste upp. Han bjöd in mig till morgonbönen. Jag tackade nej till att delta, men satte mig ändå ner och lyssnade.

Jag är ateist, men jag tycker om kyrkor. Inte främst för religionens skull, utan för stillheten, historien och människorna. Svenska kyrkan har dessutom ett sätt att bedriva sin verksamhet som jag uppskattar.

Prästens sång fyllde kyrkorummet. Akustiken var fantastisk. Jag satt bara stilla och lyssnade. Samma ljud, eller åtminstone samma typ av ljud, har fyllt den här kyrkan i nästan 900 år. Generation efter generation har suttit där i samma stillhet. Att få uppleva den historien genom ljudet, inte bara genom det jag såg, gjorde starkt intryck på mig.

Jag tände också ett ljus för pappa.

Berg är en plats som väcker många minnen. När vi seglade Göta kanal 1988 minns jag hur vi slussade genom Berg tillsammans. Där hade vi hittat ett fint samarbete. Vi visste nästan instinktivt vad den andre skulle göra. För mig är Berg inte bara imponerande slussar – det är också ett minne av ett fantastiskt samarbete mellan mig och pappa.

Efter den stilla morgonen växlade dagen snabbt över till något helt annat.

Jag behövde handla mat innan dagens etapp. Frukosten fick jag äta stående vid vägkanten direkt utanför butiken. Det fanns ingenstans att slå sig ner. Sedan fortsatte jag mot Norsholm.

Planen hade varit att följa mindre stigar längs sjön Roxen, men de visade sig vara igenvuxna med fallna träd och tät vegetation. Med en tung ryggsäck på ryggen kände jag att det inte var värt besväret. Jag valde landsvägen istället.

Resten av dagen blev mest en transportsträcka.

Det var få intryck, få möten och inte särskilt många minnen som stack ut. Ibland är det också en del av ett långt äventyr. Alla dagar kan inte vara fyllda av dramatik eller stora naturupplevelser. Ibland handlar det bara om att fortsätta framåt, kilometer efter kilometer.

Väl framme i Norsholm väntade nästa utmaning: att hitta en plats att sova.

Den plats jag hade tänkt mig gick inte att nå eftersom järnvägen var avspärrad. Jag fick leta vidare och hittade till slut en tältplats strax utanför villaområdet där allemansrätten kändes självklar att följa.

Kvällen blev mer frustrerande än jag hade väntat mig. Jag ville egentligen bara kunna sätta mig ner och vila efter dagens löpning. De bänkar som fanns stod innanför ett staket märkt “Privat område”. Ingen använde dem, men de gick ändå inte att nyttja. Det kändes märkligt att något så enkelt som en plats att sitta på kunde vara otillgängligt när man bara behövde några minuters vila.

Till slut blev duschrummet min lilla fristad. Där kunde jag duscha, ladda powerbanken och för en stund bara få stanna upp. Senare fick jag tag i tvättmaskinen och satt på trappan utanför servicehuset medan kläderna tvättades.

När allt det praktiska äntligen var klart gick jag tillbaka till tältet.

Under kvällen började ett lätt regn falla.

Jag låg i sovsäcken och lyssnade på regndropparna mot tältduken. Det ljudet gav samma känsla av trygghet som kyrkans akustik hade gjort på morgonen.

Dagen började med stillhet.

Den slutade med stillhet.

Och däremellan fortsatte jag bara framåt.