Dag 4: Mellan värme, vatten och tilliten till främlingar

Torsdag 16 Juli 2026

Jag vaknade långsamt vid Vänern. Första gången jag tittade på klockan var runt fem på morgonen, men jag bestämde mig snabbt för att somna om. Kroppen var fortfarande trött och jag behövde mer sömn. När alarmet ringde klockan sex – samma tid som jag brukar gå upp hemma på vardagar – var det dags att börja ännu en dag på vägen mot Stockholm.

Jag tog ett morgondopp, åt det jag hade kvar till frukost och började packa ihop lägret. Målet för dagen var Lidköping. Där väntade dessutom ännu en intervju senare på eftermiddagen, så jag behövde se till att ta mig fram i tid.

Men redan tidigt stod det klart att det här skulle bli en av de tuffaste dagarna hittills.

Värmen var brutal. Jag gick mer än jag sprang och benen ville inte riktigt komma igång. Kilometer efter kilometer försvann långsamt medan solen stekte över slätten. Skuggan var nästan obefintlig, och flera gånger fick jag gå på fel sida av vägen bara för att kunna utnyttja de få träd som fanns.

Trots det var jag egentligen inte särskilt orolig för att missa intervjun. Jag räknade på tempot och insåg att jag fortfarande hade gott om marginal. Det som oroade mig betydligt mer var vattnet.

Skulle det räcka? Och om det inte gjorde det – skulle jag våga be om hjälp?

Vid Tuns kyrka stannade jag för att fylla på mina flaskor vid kyrkogården. När jag stod vid kranen ropade en ung man som arbetade där till mig:

– Det där vattnet ska du inte dricka.

I stället tog han med mig ner till personalens lunchrum och hjälpte mig att fylla på med drickbart vatten.

Det är märkligt hur mycket ett sådant möte betyder när man är ensam ute på vägen. Jag är van vid att hjälpa andra och att lösa problem själv. Att vara den som behöver hjälp är ovant för mig. Men en av anledningarna till att jag gör det här äventyret är just att få uppleva främlingars välvilja och se vad som händer när man vågar lita på människor.

Under dagen stannade också en äldre man på cykel och frågade vart jag var på väg. När jag svarade att jag skulle springa till Stockholm tittade han först lite förvånat på mig och konstaterade att jag verkade vara på helt fel väg. När jag berättade att jag skulle följa Göta kanal förstod han bättre – även om han nog fortfarande tyckte att projektet verkade smått galet.

Och kanske är det precis så människor ser det.

En kvinna som var ute och gick med sin hund frågade skämtsamt om jag var ute på mitt mandomsprov. Andra ser en bedrift eller ett äventyr. Själv ser jag något större än så. Det här handlar inte om att bevisa någonting för omvärlden. Det handlar om insamlingen till Hjärnfonden, om att inte tillhöra normen och om att stolt bära min Pride Inclusive-flagga på ryggsäcken.

Vi är all människor med lika värde, oberoende av vem man är. Vi är inte den människa som andra och ibland vi själva stämplar oss som. Vi är alla unika individer med lika rätt att få vara den man är utan att bli kritiserad, hatad eller gjord till åtlöje.

Jag vill visa att människor kan göra mer än de tror. Att det går att ge sig ut på stora äventyr, oavsett vem man är. Men det är du själv som bestämmer vad som är ett äventyr.

Samtidigt är det här också en resa inåt. Jag märker redan nu hur upplevelserna förändrar mig. Under dagen hände märkliga saker i kroppen. Munnen blev plötsligt extremt torr. Vid ett tillfälle kände jag en märklig kyla uppe i gommen, trots att temperaturen närmade sig trettio grader.

Jag vet inte vad det berodde på. Kanske var det värmen, kanske saltbalansen eller bara hjärnans sätt att tolka alla intryck. Men det får mig att inse att det här äventyret inte bara handlar om att förflytta sig från Göteborg till Stockholm. Det handlar också om att utforska hur kropp och medvetandet påverkas av långa dagar, ensamhet, värme och alla de flyktiga möten som uppstår längs vägen.

När jag klev av tåget i Göteborg för fyra dagar sedan visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Nu börjar jag få en allt starkare känsla av att jag faktiskt kommer att klara det här.

Inte för att jag har blivit en ny människa – men för att jag redan nu förstår att jag kommer att bära med mig de här erfarenheterna under väldigt lång tid.

Kvällen avslutas vid en badplats utanför Lidköping. Här är det egentligen förbjudet att tälta, så i stället tänkte jag prova att sova under bar himmel. En ny upplevelse.

Det stryker omkring en räv som inte verkar särskilt rädd för människor. Vid ett tillfälle stod den bara någon meter ifrån mig och betraktade den märkliga löparen med sin ryggsäck. Samtidigt har myggorna börjat vakna till liv och surrar nu runt mig i skymningen.

Vi får se hur natten blir.

I värsta fall får tältet komma upp ändå.