Dag 10 – Från Tiveden till Stora Hammarsundet

Jag vaknade tidigt i Tiveden efter en natt i tältet nära Ösjönäs. Klockan var ställd på 05.30 eftersom jag skulle möta en reporter från P4 Örebro redan 06.30 för en direktsänd intervju. Runt omkring mig sov de andra tältgästerna fortfarande, så jag försökte packa ihop så tyst jag kunde. Med ryggsäcken på ryggen joggade jag de 700 metrarna genom skogen mot parkeringen där vi hade bestämt att ses.

Precis när jag kom ut på vägen rullade Sveriges Radios bil förbi. Det blev ett nästan filmiskt ögonblick – reportern hittade mig direkt och vi kunde börja förbereda intervjun.

Under intervjun berättade jag om löpäventyret och insamlingen till Hjärnfonden. Jag kände själv att orden inte flöt riktigt så sammanhängande som jag hade önskat. Samtidigt kom vi in på min pappa och hur den här resan faktiskt har blivit en del av mitt eget sorgearbete. När jag satte ord på det var tårarna inte långt borta. Det blev ett väldigt äkta ögonblick.

Efter intervjun hade jag bokat frukost på Ösjönäs. Reportern följde med dit, och medan hon fortsatte sitt arbete slog jag mig ner i ett gemensamhetsrum där jag passade på att ladda telefon och powerbank. När frukosten serverades kom ägaren fram och frågade om det var jag som sprang från Göteborg till Stockholm. Hans fru hade hört intervjun på radion och kopplat ihop namnet i bokningen med rösten de precis hade hört.

Det blev ett varmt och oväntat möte. Han önskade mig lycka till och uppmanade mig att äta ordentligt innan jag gav mig av. Jag tog honom på orden, åt en rejäl frukost och stoppade dessutom ner ett kokt ägg till senare under dagen.

Det är fascinerande hur snabbt en berättelse kan sprida sig. Ena stunden står man ensam i skogen och pratar i radio. En stund senare blir man igenkänd av människor som aldrig tidigare har träffat en. De små mötena betyder mer än man kanske tror.

Sedan väntade en lång transportsträcka mot Askersund. Vägen gick genom skogar och över mindre landsvägar, och tempot blev lugnt. Jag gick en del av sträckan och passade på att göra administrativt arbete på telefonen. Tankarna började också kretsa kring föredraget jag ska hålla på Pride House när jag kommer fram till Stockholm. Det gav mig tid att fundera över vilka berättelser jag vill bära med mig från den här resan och vad jag egentligen vill säga när jag står där.

Väl framme i Askersund gick jag först upp till den vackra kyrkan, men den var tyvärr låst. Därefter fortsatte jag ner till hamnen där jag åt stekt strömming med potatismos, lingonsylt och ett stort glas mjölk. Precis vad kroppen längtade efter.

Jag stannade en bra stund i Askersund. Jag provianterade, pratade med mamma och min syster och unnade mig både en stor glass och en kopp kaffe innan jag fortsatte. Det blev en lugn paus mitt i äventyret.

Planen var egentligen att fortsätta till ett vindskydd längre fram, men när jag läste på lite närmare verkade det vara i dåligt skick och dessutom ligga på en plats där jag inte skulle kunna sätta upp mitt tält. Jag fick tänka om.

Istället bestämde jag mig för att stanna vid rastplatsen vid Stora Hammarsundet. Först försökte jag hitta en bra tältplats uppe på berget, men marken fungerade inte alls. Till slut slog jag upp tältet vid rastplatsen, nära toalettbyggnaden. Det var kanske inte den idylliska lägerplats jag hade föreställt mig, men ibland får man acceptera att verkligheten ser annorlunda ut än planen. När kvällen blir sen handlar det om att hitta en lösning som fungerar.

Den här dagen blev ett bra exempel på hur äventyret utvecklas. Man kan planera mycket, men verkligheten kommer ändå att bjuda på överraskningar. Då gäller det att vara flexibel, lösa problemen efter hand och fortsätta framåt.

Dagens etapp slutade på 45 kilometer.

När jag hade krupit ner i sovsäcken somnade jag snabbt. Men någon gång runt midnatt vaknade jag med en tydlig känsla av att kroppen behövde mer bränsle. Jag tog fram en proteinbar och åt hälften av den innan jag somnade om. Det var som om kroppen själv berättade vad den behövde för att kunna återhämta sig inför nästa dag.

Ju längre det här äventyret pågår, desto mer lär jag mig att lyssna på de signalerna. Kroppen och hjärnan samarbetar hela tiden. Ibland handlar det om trötta ben. Ibland om känslor som kommer ikapp. Och ibland handlar det helt enkelt om att vakna mitt i natten och förstå att det är dags att fylla på med lite mer protein.

Det är kanske just det som den här resan också handlar om – att lära känna sig själv, ett steg i taget.