Dag 9 – Laddaren, en ny riktning och Tivedens lugn

36 km – Forsvik via Karlsborg till Tiveden

Det blev ingen särskilt bra natt i tältet i Forsvik. Jag hade slagit upp tältet på en plats med en lätt lutning, vilket gjorde att både liggunderlaget och sovsäcken sakta gled neråt under natten. Jag vaknade flera gånger och fick dra upp allting igen. Dessutom hade jag tältat lite väl nära gästhamnen, så jag ville gärna packa ihop tidigt innan området vaknade till liv.

Samtidigt fanns det en anledning att stanna kvar. Jag hade glömt min mobilladdare i Sjötorp, och utan den hade resten av äventyret blivit betydligt svårare. Vid tiotiden skulle Felicia, arbetsledare på Göta kanal, komma förbi med den.

Så morgonen fick gå i ett lugnare tempo. Jag promenerade runt i Forsvik, satte mig på ett litet café och unnade mig en kopp kaffe och en riktigt god jordgubbspaj medan jag väntade.

När klockan slog tio kom Felicia med laddaren.

Det är nog det ögonblicket jag kommer att minnas bäst från den här dagen. Det handlade egentligen inte om själva laddaren – det handlade om känslan av att hela äventyret var räddat av en vänlig medmänniska som som ställer upp för en främling. Plötsligt kunde jag släppa oron och rikta all energi framåt igen.

Med ny energi sprang jag vidare mot Karlsborg där jag hade en intervju inbokad med SLA. Efter intervjun åt jag lunch på Sibylla och passade samtidigt på att ladda min powerbank fullt i Göta kanals servicehus. Innan jag lämnade Karlsborg blev det också en glass på Veras – en liten belöning innan nästa etapp började.

Nu lämnade jag Göta kanal för några dagar. Det kändes inte vemodigt, för jag visste att vi skulle mötas igen i Motala. Istället kände jag en nyfikenhet inför Tiveden och det som väntade där.

Vägen mot Tiveden var ganska trafikerad. För att få extra energi satte jag på Depeche Mode i hörlurarna, höjde volymen ordentligt och sjöng för full hals medan jag sprang längs vägkanten – “watching the world pass us by.” Att sjunga gav mig kraft, även om det ibland blev lite kämpigt att få ihop de långa utandningarna med löpstegen.

Sedan förändrades allt.

När jag svängde in mot Tivedens skogar stängde jag av musiken. Plötsligt var det bara naturens egna ljud som omgav mig. Efter vägens brus och musiken blev skogen nästan som en famn som omslöt mig. Det var en skön kontrast och ett lugn som jag verkligen uppskattade.

Framme vid tältplatsen hittade jag en plan yta – betydligt bättre än natten innan. Intill mig hade några killar från Skövde slagit upp sitt tält, och det visade sig att de också var ultralöpare. Samtalet kom snabbt in på långlöpning, hur kroppen reagerar när man springer många dagar i rad och, som det ofta blir mellan ultralöpare, även magproblem. Det blev ett trevligt möte och en känsla av gemenskap med människor som förstår den här typen av äventyr.

Kvällen fortsatte med middag på Ösjönäs Gård innan jag gick tillbaka till tältet. Innan läggdags tog jag mig ett dopp, vilket blev ett perfekt avslut på dagen.

Jag somnade trött, men väldigt nöjd. Lite nervös var jag också. Morgonen därpå väntade en direktsänd intervju i P4 Örebro redan klockan 06.45. Det skulle bli mitt tredje radioinslag under resan, så jag började känna mig lite mer bekväm med media. Samtidigt visste jag att det gällde att komma upp i tid, få ihop allt och hinna ut i skogen innan sändningen.

Dagens röda tråd blev egentligen densamma som under hela äventyret – att fortsätta ta mig framåt och samtidigt försöka samla in fler bidrag till Hjärnfonden.

Det slog mig också hur märkligt vår tidsupplevelse fungerar. Under en händelserik dag flyger timmarna ofta förbi. Men när man ser tillbaka känns dagen lång, eftersom den är fylld av minnen. En stillsam dag kan kännas oändlig medan man lever den, men när man tänker tillbaka finns nästan ingenting kvar.

Den här dagen var fylld av upplevelser. Kanske är det därför den redan känns större än sina 36 kilometer.

Dagens ord: Upplyftande.
:::writing