Dag 11 – Trygghet skapas av människorna

När jag vaknade vid Stora Hammarsundet började dagen med ett möte som satte tonen för resten av etappen. En slambil hade parkerat precis intill tältet och chauffören ropade vänligt “Good morning” och frågade om det var okej att han fortsatte sitt arbete. Han ville inte väcka eller störa mig.

Jag blev nästan lite generad. Det var ju inte meningen att jag skulle stå i vägen för hans arbete. Samtidigt blev jag glad över den hänsyn han visade. Jag hade slagit upp tältet sent kvällen innan och packade ihop tidigt på morgonen. För mig är det precis så jag vill använda allemansrätten – med respekt för både människor och platsen.

Kroppen kändes förvånansvärt bra när jag började springa. Att jag vaknade under natten och åt den där halva proteinbaren verkar faktiskt ha gjort nytta. Men ganska snart väntade en av de minst trevliga sträckorna under hela äventyret.

Jag hade inget annat val än att följa väg 50 mot Motala. Det fanns varken cykelväg, gångbana eller några alternativa vägar. Att springa med en tung ryggsäck längs en hårt trafikerad 2+1-väg medan lastbilar passerar i hög hastighet är ingen behaglig upplevelse. När det bara fanns ett körfält på min sida blev det trångt och vinddraget från de stora lastbilarna var påtagligt.

Efter en stund bestämde jag mig för att ringa Trafikredaktionen på Sveriges Radio och be dem informera trafikanterna om att det sprang en löpare längs vägkanten. Det kändes nästan lite märkligt att ringa och säga att “det kommer en galen löpare med ryggsäck”, men det gjorde faktiskt att jag själv kände mig tryggare. Och när vägen övergick till två körfält på min sida märkte jag hur många lastbilschaufförer valde att gå ut i omkörningsfältet för att ge mig extra utrymme. Den omtanken betydde mycket.

De sista kilometrarna innan Motala kunde jag äntligen lämna väg 50 och följa mindre vägar och cykelvägar närmare Göta kanal. Det var en enorm lättnad att komma bort från trafiken och tillbaka till den miljö som varit mitt sällskap under så många dagar.

I Motala väntade mat på McDonald’s, och en glass fick också följa med. Efter en lång transportsträcka smakade det extra bra. Jag passade även på att duscha, tvätta kläder, ladda telefon och powerbank och bara ta det lite lugnt innan jag fortsatte.

Under kvällen passerade jag Baltzar von Platens grav. Det blev en påminnelse om vilken betydelse han haft för svensk historia. Göta kanal är hans mest kända verk, men hans betydelse för Sveriges industriella utveckling sträcker sig mycket längre än så. Att få stanna till där kändes som ett fint sätt att hedra den person vars vision gjort hela det här äventyret möjligt.

En annan person som gjorde intryck på mig den här dagen var en kvinna i gästhamnen. Hon ägde en av de största båtar jag sett längs Göta kanal, men det som fastnade hos mig var inte båten. Det var hennes omtanke. Hon såg till att använda tvättmaskinen så effektivt som möjligt, körde korta program och höll noga koll på tiden så att andra också skulle få möjlighet att tvätta. Det var en liten handling, men den sa mycket om henne som människa.

Hon påminde mig om att vi så lätt bygger stereotyper om människor utifrån yttre saker. Men omtanke, respekt och ödmjukhet har ingenting med storleken på båten eller plånboken att göra. Det handlar om hur vi väljer att behandla andra människor.

Efter totalt 41 kilometer slog jag upp tältet på en gräsyta vid Borenshults Segelsällskap. Den här gången helt i linje med allemansrätten, så som jag uppfattade den. När jag kröp ner i sovsäcken kände jag framför allt förväntan. Nästa dag väntade intervju med SVT Öst och ett efterlängtat möte med Äventyrs Rickards familj och hans svåger.

Dagens ord: Trygghet.

Jag insåg under den här dagen att trygghet inte bara handlar om var vi befinner oss. Den skapas av människorna omkring oss. Av en slambilschaufför som inte vill väcka någon. Av lastbilschaufförer som ger lite extra utrymme. Av en okänd kvinna som tänker på nästa person i tvättstugan.

Små handlingar kan göra stor skillnad. Och kanske är det just där, i den vardagliga omtanken om varandra, som den verkliga tryggheten finns.