Dag 12 – En dag av gemenskap längs Göta kanal

Det finns dagar då själva löpningen står i centrum. Och så finns det dagar då människorna man möter blir det som sätter avtryck. Dag tolv blev definitivt en sådan dag.

Jag vaknade utvilad efter en lugn natt i tältet vid Borenshult. Morgonen var som vanligt lite kylig, men jag hade redan provianterat dagen innan och kunde packa ihop tältet utan någon större stress. Framför mig väntade en relativt kort löpning till Borensberg, där dagens första uppdrag väntade – en intervju med SVT Nyheter Öst.

Löpningen dit blev mest en transportsträcka. Kroppen kändes bra och jag kom fram nästan en timme före utsatt tid. Det gav mig möjlighet att landa lite innan intervjun började.

Reportern visade sig själv vara löpare, vilket gjorde att vi snabbt hittade en gemensam förståelse för vad ett sådant här äventyr faktiskt innebär. Hon lyfte min ryggsäck och konstaterade att den var tung. Fotografen gjorde samma sak, men lyfte den med en självklarhet som fick mig att inse att hon nog var riktigt stark.

Vi pratade länge, långt mer än vad som ryms i ett nyhetsinslag. Jag berättade om löpäventyret, men framför allt om varför jag springer – insamlingen till Hjärnfonden. Min förhoppning var att just insamlingen skulle få stort utrymme i reportaget. När inslaget sedan sändes blev fokus lite annorlunda, men för mig är det fortfarande den viktigaste delen av hela resan. Varje steg handlar om att samla in pengar till forskningen om hjärnan.

SVT filmade också med drönare. Att springa längs Göta kanal med en kamera svävande framför mig var en ganska ovanlig upplevelse och gav förhoppningsvis fina bilder av miljön.

Efter intervjun sprang jag vidare till Glasbruket i Borensberg. Där väntade nästa journalist, från Corren, men också ett möte som skulle komma att bli dagens stora höjdpunkt.

Jag hade tidigare haft kontakt med Richard på Äventyrsmuseet i Stockholm, men den här dagen träffade jag i stället hans svåger Rickard och resten av Richards familj. Redan när jag såg honom komma gående förstod jag att han var ultralöpare. Det syntes på håll.

Det blev ett otroligt varmt möte. Vi satt tillsammans med familjen över en fika och pratade om löpning, äventyr och livet. De berättade om Göta Kanal Run – ett arrangemang där deltagarna sprang fem maraton på fem dagar längs kanalen. Det märktes hur mycket det projektet fortfarande betydde för dem.

Rickards pappa Anders bjöd dessutom på den ena historien efter den andra. Han hade en fantastisk förmåga att berätta och fick oss andra att både lyssna och skratta. Det är sådana människor man gärna sitter kvar hos lite längre.

Efter intervjun med Corren sprang jag och Rickard vidare tillsammans mot Bergs slussar.

Det blev nästan två mil sida vid sida.

Vi höll ett jämnt tempo på ungefär 7 minuter och 15 sekunder per kilometer, nästan utan några stopp alls. För mig blev det ett kvitto på hur mycket kroppen faktiskt hade anpassat sig under de här tolv dagarna. Att kunna hålla det tempot med en fullpackad ryggsäck under nästan två timmar gav en boost till mitt självförtroende.

När vi kom fram till Bergs slussar väntade resten av familjen med kaffe och bullar på terrassen. Samtalen fortsatte, Anders visade en bok de hade gjort om Göta Kanal Run och timmarna gick fort.

Sedan gick jag iväg för att duscha och leta efter en plats att slå upp tältet. Anders, som är före detta polismästare, försäkrade mig om att jag utan problem kunde tälta i närheten med stöd av allemansrätten. Det kan låta som en liten detalj, men för mig betydde den mycket. Att få den bekräftelsen gav en extra trygghet inför natten.

Senare på kvällen möttes vi igen över en gemensam middag innan vi till slut skildes åt.

Bergs slussar var, precis som alltid, fullt av liv. Båtar som slussades genom den imponerande slusstrappan, människor som promenerade längs kanalen och en gästhamn fylld av semesterfirare. Om någon plats fångar känslan av Göta kanal så är det nog just Bergs slussar.

När jag till slut kröp ner i sovsäcken kände jag mig ovanligt nöjd.

Inte för att jag hade sprungit 39 kilometer.

Inte för att jag blivit intervjuad av både SVT och Corren.

Utan för att dagen hade påmint mig om något som är minst lika viktigt som själva löpningen.

Att de människor man möter längs vägen ofta blir de starkaste minnena.

Om jag tänker tillbaka på den här dagen om tio år är det förmodligen inte tempot eller kilometrarna jag kommer att minnas.

Jag kommer att minnas värmen, samtalen och den generositet som Richards familj visade mig.

Det var helt enkelt en väldigt social dag.

Och ibland är det precis sådana dagar som ger en energi att fortsätta springa.