Dag 6: Regnet hann ikapp mig – men kroppen börjar tro på äventyret

Väckarklockan ringde redan klockan tre på morgonen uppe på Kinnekulle. Jag hade gått och lagt mig tidigt kvällen innan, väl medveten om att väderprognosen såg hotfull ut. Kraftiga regn och skyfall väntades dra in över Mariestad redan vid lunchtid, och min plan var enkel: att hinna fram till staden innan ovädret och kunna söka skydd på ett kafé.

Strax efter fyra lämnade jag vindskyddet högst uppe på Kinnekulle och började nedstigningen mot slätten. Kontrasten mot de tidigare dagarna var enorm. Temperaturen var betydligt lägre, luften sval och vägarna nästan helt tomma. Det var lördag morgon och världen låg fortfarande och sov. Efter flera dagar av stekande sol och tung värme var det en fantastisk känsla att få springa i den svala morgonluften.

Det slog mig också hur mycket som redan har förändrats under de här dagarna. Ryggsäcken, som jag funderat så mycket över innan start, har blivit en naturlig del av kroppen. Den är fortfarande tung när jag lyfter upp den på ryggen, men när jag väl springer tänker jag inte längre på den. Jag behöver inte stanna och justera remmarna hela tiden, och tejpen på axlarna skyddar effektivt mot skavsår.

Inför äventyret trodde jag att kroppen skulle kännas mer och mer nedbruten för varje dag som gick. Jag var rädd för ryggproblem, för att skavsår skulle sätta stopp eller att jag till slut skulle tvingas bära ryggsäcken i händerna. Men så har det inte blivit. Tvärtom känner jag att kroppen blir starkare och att den anpassar sig till det här nya livet.

Jag tror att en viktig del av förklaringen är att jag försöker använda mina kunskaper om fysiologi och nutrition. Jag ser till att få i mig ordentligt med protein på kvällarna för att hjälpa kroppen att reparera sig, och när dagens löpning är över blir det mycket vila liggande på liggunderlaget. Det finns sällan några stolar ute i naturen. Kroppen får återhämtning på ett sätt som jag kanske inte hade tänkt på innan.

Dessutom har jag upptäckt att tempot är nyckeln. Jag springer långsamt, med en puls runt 110–120 slag per minut. Det är långt ifrån tempot på ett maratonlopp, och det gör att jag inte behöver fylla på med socker hela tiden för att orka. Jag kan dricka vatten och sockerfria drycker och i stället äta riktig mat när tillfälle ges. Jag har ännu inte upplevt den klassiska väggen vid tre mil – tvärtom känns kroppen lika stabil efter trettio kilometer som efter fem.

Trots min tidiga start hann vädret ikapp mig. När jag hade drygt fyra kilometer kvar till Mariestad började regnet falla. Det blev inget skyfall, men tillräckligt för att jag skulle bli ordentligt genomblöt. Som tur var hade jag packat all utrustning i en extra svart sopsäck inne i ryggsäcken, så allt höll sig torrt.

Väl framme i Mariestad hittade jag ett kafé där jag kunde slå mig ner och vänta ut vädret. Det blev kaffe, en köttbullsmacka med potatissallad och, som efterrätt, en prinsessbakelse. Där satt jag i ett par timmar och laddade både powerbank och telefon medan regnet fortsatte utanför.

När det såg ut som att det värsta ovädret fortfarande låg framför mig gav jag mig av mot dagens mål: Snapen, några kilometer norr om Mariestad. På vägen ut ur staden mullrade åskan i bakgrunden och jag väntade nästan hela tiden på att himlen skulle öppna sig. Jag hann dessutom drabbas av ett högst vardagligt problem – ett akut behov av att hitta en avskild buske mitt i ett villaområde.

Till slut kom jag fram till Snapen och hittade vindskydden som jag hade sett utmärkta på kartan. Där väntade en oväntad bonus. Det visade sig att området inte bara var en badplats utan också en motionsanläggning med duschar och bastu öppna mellan elva och arton.

Att få duscha efter nästan en vecka på vägarna kändes som ren lyx. Jag sköljde också upp kläderna i vasken, och vattnet som rann ur dem var nästan svart av smuts. Helt rena blev de inte, men betydligt fräschare än tidigare. Jag hängde upp dem under taket på vindskyddet, även om den höga luftfuktigheten och regnet gjorde att de knappast hann torka.

Eftersom jag kom fram redan vid tvåtiden på eftermiddagen fick jag plötsligt flera timmar över. Det blev ingen lugn semesterkväll. Jag ägnade tiden åt att skriva blogginlägg, gå igenom mejl och planera de kommande dagarna. Jag pratade också med Rickard på Äventyrsmuseet om hur målgången i Stockholm ska se ut.

Det här äventyret handlar trots allt inte bara om löpning. Det är också ett insamlingsprojekt för Hjärnfonden, och för att samla in pengar måste människor få upp ögonen för det jag gör. Det är en ovan roll för mig. Jag är inte bekväm med att stå i centrum eller söka uppmärksamhet för min egen skull. Men uppmärksamheten handlar inte om mig – den handlar om insamlingen.

Samtidigt känner jag mig långt ifrån ensam. Anders, min man, har tagit på sig rollen som både pressekreterare och manager bakom kulisserna. Utan honom hade jag aldrig hunnit med alla mediekontakter, intervjuer och planering. Jag springer ensam, men runt omkring mig finns ett litet osynligt team som gör det här möjligt.

När kvällen kom gjorde jag ett försök att spela in en guidad meditation med regnet som bakgrundsljud. Men inspelningen fick ett abrupt slut när ett par personer dök upp sent och slog sig ner i vindskyddet bredvid. De pratade högt långt in på kvällen utan att tänka på att någon försökte sova några meter bort.

Jag låg där, trött, frusen och irriterad och funderade på om jag skulle säga till. Men jag gjorde som många svenskar nog hade gjort: jag låg kvar i sovsäcken och surade i tysthet.

Trots det somnade jag till slut med en ny känsla i kroppen. För första gången börjar jag på allvar lita på att det här kommer att gå. Problemen kommer att dyka upp längs vägen, och jag vet att ett enda skavsår eller en skada kan sätta stopp för allt. Men jag har börjat få förtroende för min kropp och för min förmåga att hantera det som väntar.

Efter sex dagar och 258 kilometer känns Stockholm fortfarande långt borta. Men det känns inte längre omöjligt.