Dag 7: Äntligen framme vid Göta kanal

Det var en episk känsla när jag närmade mig bron över väg 26 och tonerna av Tïetos Adagio for Strings strömmade ur hörlurarna. Efter sex dagar av löpning, värme, regn, tältande och hundratals kilometer var jag äntligen framme vid Göta kanal.

Egentligen känns det som att det är först nu som äventyret börjar på riktigt.

Visst, jag startade i Göteborg för en vecka sedan, men sträckan dit har nästan känts som transport. Det är Göta kanal som hela projektet bygger på. Det är trots allt Little Man Runs Göta kanal. Resan från Göteborg till Sjötorp var vägen fram till det jag har sett fram emot allra mest, och sträckan från Mem upp till Stockholm kommer på många sätt att bli nästa transportsträcka. Det är här, längs kanalen, som hjärtat i äventyret finns.

Jag har besökt Sjötorp många gånger tidigare, liksom Hajstorp, Töreboda, Nykvarn och Forsvik. Men då har jag kommit dit med bil. Den här gången kommer jag springandes.

När jag lämnade väg 26 och kom ner till kanalen låg en lätt dimma över vattnet. Luften var kylig efter de varma dagarna, och en ensam and gled fram på kanalen. Jag gick långsamt mot den första slussen och försökte ta in ögonblicket.

Klockan tio väntade en intervju med Mariestads-Tidningen, så jag hade gott om tid när jag kom fram redan halv tio. Jag passade på att gå till kanalkontoret och hämta det servicekort som Göta kanal lovat mig. Kortet ger tillgång till servicehusen längs vägen och kommer att göra livet lite enklare de kommande dagarna.

Den första slussvärden jag träffade började prata engelska med mig, trots att han själv var svensk. Det säger en del om hur internationell Göta kanal är under sommaren. När jag berättade om mitt äventyr blev både han och personalen på kanalkontoret imponerade över att jag springer hela vägen från Göteborg till Stockholm.

De nämnde till och med att de funderade på att skicka ut ett meddelande till båtarna längs kanalen om mitt projekt. Jag vet inte om de faktiskt gjorde det, men många båtar har vinkat lite extra igenkännande åt mig under dagen. Kanske har ryktet redan börjat sprida sig.

I ett av servicehusen hittade jag dessutom ett torkskåp där jag kunde hänga in kläderna som jag sköljde upp kvällen innan. Små saker som det känns plötsligt som ren lyx.

Efter intervjun började hungern göra sig påmind, och som så många gånger tidigare upptäckte jag hur svårt jag har att bestämma mig för vad jag ska äta när jag verkligen behöver mat. Jag gick fram och tillbaka mellan restauranger och affärer innan jag till slut slog mig ner på Café Baltzar och väntade in lunchen.

Vid halv tolv serverades stekt spätta med kokt potatis och remouladsås. Det var förmodligen den första riktigt ordentliga måltiden jag ätit sedan äventyret började. Jag satt kvar länge med ett par koppar kaffe medan telefon och powerbank laddades.

Sedan började dagens kanske vackraste del.

Jag sprang vidare längs Göta kanal, och gång på gång tvingades jag stanna för att fotografera. Slussarna, de gamla husen, båtarna och vattnet – allting är så otroligt vackert. Vid flera tillfällen blev känslorna nästan överväldigande.

Runner’s high blandades med minnen från 1988, när pappa och jag reste längs Göta kanal med båt. Plötsligt kom allt tillbaka samtidigt. Landskapet, känslorna och minnena. Vid några tillfällen rann tårarna medan jag sprang.

Vid Hajstorp stannade jag för kaffe och kärleksmums innan jag fortsatte mot Töreboda. Längs sträckan mellan Hajstorp och Töreboda finns dessutom en märklig och fantastisk konstutställning med fantasifulla fågelholkar. En av dem föreställer en katt där ingångshålet sitter mitt i munnen. Lite makabert, men också väldigt kreativt.

Det slog mig att många av cyklisterna bara susade förbi utan att ens lägga märke till dem.

I Töreboda provade jag servicekortet ännu en gång, tog en dusch och gick sedan för att proviantera inför de kommande dagarna. På ICA fyllde jag på med bröd, räkost, proteinbarer och dryck inför sträckan mot Karlsborg. Middagen blev en hamburgare och milkshake på Mandy’s Diner – dyrt, men väldigt gott.

Det var då dagens oväntade problem dök upp.

Jag upptäckte att min mobilladdare var borta.

Telefonen är mitt allt under den här resan: karta, kamera, kommunikation och mitt sätt att berätta om äventyret. Först kom alla de praktiska frågorna. Hur länge räcker batteriet? Måste jag vända tillbaka? Kan jag köpa en ny?

Men sedan kom jag att tänka på något som jag länge velat utforska: främlingars välvilja.

Jag skrev på Facebook, Instagram och TikTok och berättade att jag glömt laddaren i Sjötorp. Nu återstår det att se om någon vänlig själ hittar den och hjälper mig innan batterierna tar slut. På sätt och vis har det blivit ett litet socialt experiment.

Vad händer när en ensam löpare längs Göta kanal behöver hjälp?

Just nu, här i Tepperkröken strax efter Töreboda, känner jag mig lugn och nöjd. Jag är trött och behöver sova, men jag är inte färdig. Tvärtom.

Jag vill ha mer av det här.

I morgon väntar ännu en dag längs Göta kanal, utan tider att passa och utan någon tydlig plan annat än att fortsätta framåt. På tisdag ska jag nå Karlsborg och därefter lämna kanalen för att vända upp mot Tiveden.

Om jag hade kunnat skicka ett meddelande tillbaka till mig själv på tåget mot Göteborg för en vecka sedan hade det varit enkelt:

Märk upp alla viktiga saker med telefonnummer och kontaktuppgifter.

För det är sällan de stora utmaningarna man lär sig mest av. Ofta är det en bortglömd mobilladdare som lär en de viktigaste sakerna inför nästa äventyr.