Dag 8: Hjälp från främlingar och ett stilla ögonblick i Beatebergs kyrka

Dag åtta började på ett sätt som få av de tidigare dagarna har gjort: utan tider att passa. Inga intervjuer, inga möten och ingen känsla av att behöva vara någonstans vid en viss tidpunkt. Jag vaknade långsamt i tältet vid Täppekröken och lät morgonen ta sin tid. Men när solen började värma tältduken steg temperaturen snabbt, och till slut var det bara att kliva upp och börja dagen.

Det som däremot låg och gnagde i bakhuvudet var att jag dagen innan hade glömt min mobilladdare i Sjötorp. Plötsligt blev telefonen en resurs som måste hushållas med. Jag lyssnade inte på någon musik och inte heller på radio. Telefonen användes bara till det mest nödvändiga medan jag försökte hitta en lösning på problemet.

Under förmiddagen ringde journalisten från SLA för att planera morgondagens intervju i Karlsborg. Vi bestämde att vi skulle ses vid bron vid tolvtiden. Jag passade då på att fråga om någon av hennes kollegor möjligen befann sig i närheten av Sjötorp och kunde hjälpa mig att få tillbaka laddaren. Hon kontaktade Mariestadstidningen, men tyvärr fanns ingen möjlighet att hjälpa till.

Senare under dagen ringde P4 Örebro för att boka en intervju till deras morgonsändning senare i veckan. När jag ändå hade reportern på tråden frågade jag, lite fräckt, om han möjligtvis kunde köpa en ny laddare åt mig i Örebro. Jag swishade pengar, och förhoppningsvis väntar en ny laddare på mig när vi ses.

Samtidigt slog det mig att Göta kanals mejladress för Sjötorp innehåller både Sjötorp och Forsvik. Kanske fanns det någon som ändå skulle köra sträckan? Jag skickade iväg ett mejl och fick snart svar från arbetsledaren Felicia, som lovade att försöka ta med laddaren till Forsvik om inget akut skulle dyka upp. Plötsligt såg det ut som att jag kanske både skulle få tillbaka min gamla laddare och dessutom ha en reserv.

Det slog mig hur enkelt det egentligen är att be om hjälp. Det värsta man kan få är ett nej, men mycket oftare möts man av ett ja. Jag har tidigare sagt att en del av det här äventyret handlar om att våga lita på andra människor och ta emot deras hjälp. Dag åtta blev ännu ett bevis på att världen ofta är vänligare än man först tror.

Själva löpningen blev däremot ganska odramatisk. Den första delen av Göta kanal, fram till Töreboda, hade varit så oerhört vacker att dagens etapp kändes mer som ”klassisk kanal”: vatten, broar, skog och landsbygd. Vid den första bron var caféet fortfarande stängt när jag kom fram strax före nio, men jag kunde åtminstone fylla på vattenflaskorna.

I Tåtorp stannade jag till vid vandrarhemmet för en macka, kaffe och glass. Jag passade också på att ladda min Apple Watch, som inte riktigt hade laddats under natten. Därefter fortsatte jag genom skogarna för att passera sjön Viken mot Brosundet och vidare mot Forsvik.

Under dagen gjorde jag också ett stopp i Beatebergs kyrka. Kyrkan var inte en plats som jag och pappa hade besökt tillsammans när vi reste längs Göta kanal, men ändå blev det dagens starkaste upplevelse. Jag tände ett ljus för honom och satte mig i den stilla kyrkan.

Det kom inte några särskilda minnen. Men inte heller några tankar kring dödsboet eller allt som har följt efter hans bortgång. I stället fanns bara en tomhet och känsla av närhet. Kyrkans lugn och tystnad gav utrymme för sorgen att existera för sin egen skull.

Jag är ateist, men jag älskar kyrkor. Inte för tron, utan för stämningen. Där inne stod tiden nästan stilla. Ett par tyska turister passerade förbi, men annars rådde ett fullständigt lugn. För första gången på länge kändes det som att sorgen efter pappa fick finnas utan att störas av allt det runt omkring.

När jag senare bestämde mig för att fortsätta hela vägen till Forsvik i stället för att slå läger tidigare handlade det inte bara om morgondagens logistik. Här finns både duschar och tvättmöjligheter, och efter drygt fyrtio kilometer från Täppkröken var det precis vad jag behövde. Kvällen avslutas därför ny duschad och med nytvättade kläder, ett tält uppslaget nära gästhamnen och förhoppningen att laddaren faktiskt dyker upp under morgondagen.

Framför mig väntar Karlsborg, en intervju, Sibylla och sedan Tiveden, där middag och frukost redan är bokade. Efter nio dagar på vägarna och lite lyx.

Och kanske är det just det som dag åtta har handlat om: att lita på att saker och ting faktiskt löser sig – inte därför att man klarar allting själv, utan därför att medmänniskor runt omkring väljer att hjälpa till.